Kroppen säger NEJ

Under hösten -99 köpte jag och min ex-man ett hus på landet. En dröm om gräs och träd blev äntligen verklighet. Det var härligt, men också jobbigt. Resorna blev mycket längre och jag kunde inte jobba över lika mycket. Naturligtvis drev jag mig själv till att bli ännu snabbare och ännu effektivare. Höstterminen avancerade och på i stort sett varje ledig stund renoverade vi huset. Först två rum som skulle vara klara innan flytten i oktober, sen satte vi ca 90 meter häck och sen tog vi tag i vardagsrummet som skulle stå färdigt inför julmiddagen med släkten.
På skolan bestämde vi att för första gången skulle det bli en "riktig" julavslutning i kyrkan. Som det går ibland (eller oftast, faktiskt) så fungerade det dock inte riktigt enligt planen. Den ansvarige som skulle fixa grovgörat slutade abrupt. Ingen ersättare kom, så det blev till att välja på att lägga ner eller göra det själv. Jag och den andra studierektorn valde att försöka ro det iland i alla fall. Som grädde på moset förföljdes detta lilla projekt av ytterligare otur. En nyckelperson blev sjuk, vilket i ett redan alltför tight tidsschema gjorde att det blev ännu stressigare. Vi ordnade en alternativ lösning och julavslutningen blev förstås bra ändå till slut. Alla var nöjda och glada.

Riktigt alla var inte nöjda och glada. Själv var jag så nära kollaps som jag aldrig varit. Det var den 22 december. När personalens jullunch var slut var jag nära tårarna (då har det gått långt...) och kunde inte ens förmå mig att titta på allt arbete som låg kvar i högar på skrivbordet. Det var en hel del som skulle behöva åtgärdas inför vårterminens start innan jag kunde gå på jullov. Jag kände mig som ett UFO från en annan planet. Inte närvarande på något sätt. Domnade armar och ben, domnad hjärna. Slut, slut, slut. Det sa liksom bara stopp och jag kunde inte göra något alls. Någon liten del av hjärnan ville att jag skulle kasta mig på högarna, men kroppen sa NEJ. Med versaler. Jag lullade runt en stund och försökte prata lite med folk, men det gick inte heller. Till slut gick jag helt sonika hem. Så här i efterhand kan jag säga att det var här mitt lilla huvud träffade väggen. Men, jag såg det inte själv, än...

Hem till juljoxet

Ja, jag gick förstås hem, hem till julstädningen… Och förberedelser av maten som släkten skulle bjudas på. Dagen före julafton minns jag mig själv som en zombie som i dimma famlade runt och satte upp gardinstänger och gardiner i det - i grevens tid - precis nyrenoverade vardagsrummet. Tack vare ex-svägerska och plastsvägerska, blev det mat på bordet den dagen, som var dagen före julafton. Och lite julmat blev förberedd. Mannen var som vanligt vid den här tiden på turné. Han kom hem kl 4.30 på julaftonsmorgon efter att ha suttit fast med en taxi i en snödriva. Kul jul.

Över julen funderade jag ordentligt. Äntligen drabbades jag av den solklara insikten att NÅGONTING ÄR FEL. Så här kan det ju inte fortsätta. Det var väldigt nära att jag hade gått till doktorn redan under lovet, men på något outgrundligt sätt lyckades jag släpa mig tillbaks till skolstarten. Genast tog jag mig ett prat med rektor och använde mycket stora bokstäver när sa att jag MÅSTE ha avlastning. Äntligen lyssnade chefen och så småningom kom en resurs på 10%. Successivt under våren kunde jag börja lasta över en del arbete och ansvar på en annan människa.

Någonstans här började jag vänta. Jag väntade på att jag skulle bli glad igen, på att jag skulle känna energi och på att jag skulle tycka om jobbet igen. Jag väntade hela januari och februari.

Dags för omorganisation

En större omorganisation av utbildningen (att göra om den från 1-årig till 2-årig) var i görningen, vilken jag bävade inför. Det kändes helt orealistiskt att hinna med det också, dessutom att få det klart redan till hösten, vilket var planen. Ur denna förtvivlan föddes insikten att jag behövde komma ifrån mina ordinarie arbetsuppgifter och få göra något annat, åtminstone delvis. Kanske skulle några nya utmaningar och lite nya oskrivna blad göra så att jag fick en omstart. Det skulle kunna trolla fram lite lust och energi, tänkte jag. Jag hade faktiskt redan här lärt mig lite av mitt "överambitionsmisstag". Min tanke var nämligen att om jag kunde få göra något annat inom företaget så skulle jag kunna ta det lite lugnare, sänka tempot, effektiviteten och ambitionen och försöka ha det lite trevligt på jobbet istället för den andra sörjan jag hade trampat ner mig i. Bra plan, men tyvärr ogenomförbar, visade det sig.

Det var dags för utvecklingssamtal och jag avsåg att prata med chefen om mina planer. Innan utvecklingssamtalet hade jag tagit kontakt med facket, så att jag skulle få stöd. Själv skulle jag aldrig ha orkat. Varken att ställa några krav, eller att påstå att jag var värd en bättre lön. Eftersom jag enbart kände mig trött, tråkig och gnällig nu för tiden, så tänkte jag förstås också att jag nog inte alls var värd någon högre lön. Var fanns min forna kapacitet? Min lust och arbetsglädje? Som bortblåst. Självförtroendet slafsade omkring på botten. Inget guldläge i förhandlingssammanhang precis...

Dagen kom och på utvecklingssamtalet berättade jag som det var. Att jag var mycket trött efter en intensiv höst (vid löneförhandling går det inte alltid att säga hela sanningen) och skulle vilja byta arbetsuppgifter. Att jag var trött på allt rutingöra och behövde lite nya stimuli. Jag lade fram några förslag på områden inom skolan som jag ansåg behövde resurser. Något av det jag kunde tänka mig att arbeta med var personalfrågor (fanns ingen som skötte dessa), information/PR (låg på andra ägarens bord, men han hade en hel del andra projekt också, inklusive diskbråck), projektledning (t ex förbereda förut nämnda omorganisationen av utbildningen från 1 till 2-årig).

Den sista var den plan som kanske var mest realistisk, eftersom beslutet att det skulle ske redan fattats. Men, för att jag skulle få komma loss och göra något annat krävdes förstås att någon annan kom in och gjorde - åtminstone delar av - mitt jobb. Här sprack det. Fanns inga pengar, trots att jag kunde tänka mig att gå ner något i tid. Det var tvärnobben. Jag blev väldigt besviken. Hoppet tynade långsamt bort och när jag kom ut från mötet kunde jag knappt fatta det själv. Vad hade jag egentligen gått med på? Det blev ju inte alls som jag ville. Inte lönen heller. Hur var det möjligt att det kunde gå så snett? Jag orkade knappt förstå innebörden av det "vi" hade bestämt på utvecklingssamtalet. Nämligen att: min ordinarie tjänst med ordinarie innehåll kvarstod, plus att jag, inom ramen för den också skulle omorganisera utbildningen till att bli 2-årig.

Vad göra nu?

Tänk att bli så fullständigt överkörd och missförstådd. Här var det faktiskt jag som själv försökte dra ner på tempot, men chefen förstod inte att det var en nödåtgärd för att jag inte orkade mer. Om det bara hade funnits en personalfunktion att vända sig till. Men företaget hade ingen sådan. Och inte heller några kunskaper om hur man tar hand om sin personal, uppenbarligen. Jag tappade modet fullständigt. Vad skulle jag göra? Vänta på att något radikalt skulle hända så att resurser kunde frigöras? Söka nytt jobb? Ja, det hade väl varit det smartaste med facit i hand, vilket också facket rekommenderade då jag inte var nöjd med uppgörelsen. Facket menade också att i och med att jag själv kunde bestämma antalet övertidstimmar så gick det ju att reglera arbetsbördan. Sant, sant. Det som tyvärr ännu inte gick att reglera var min ambitionsnivå.

Jag fortsätter vänta

Sedan fortsatte jag vänta på att jag skulle börja må bättre. Jag hade fått ytterligare lite mer resurser så att utbildningen som helhet nu förfogade över en 100%-ig studierektorstjänst, där jag fortfarande arbetade 80%. Jag väntade på att ork, energi, arbetsglädje och lust skulle återkomma. Jag väntade mars, april. Maj kändes något bättre. Under våren räckte min energi nätt och jämt precis till att jobba, men inte något mer. Jag la ner mitt band, slutade rida, skrev inga låtar, drog mig undan socialt och orkade inte träffa mina kompisar. För jag orkade inte ens göra sånt som är kul. Jag släpade mig ut ur huset mellan 7 och 8 på morgonen, avancerade till jobbet med cykel, buss, T-bana och gång och var framme ca kl 9, jobbade till halv två ungefär, satte maten i mikron på 7 min och gick tillbaks och jobbade ca en kvart, åt den lagom ljumma maten på högst 3 minuter och pratade lite med någon kollega eller läste tidningen på min lunchrast som jag hade bestämt skulle vara en kvart. Detta för att jag inte skulle behöva gå senare än 17.15 så jag skulle kunna vara hemma runt 19.00. Vilka dagar! Men, det är så många stor-Stockholmspendlare har det.

När veckorna gick och jag inte verkade återfå min arbetslust eller energi ens för privata intressen och hobbies, så började jag fundera på vad jag skulle göra åt situationen. Eftersom det här verkar ta längre tid än jag från början trott, tänkte jag, så bör jag nog inte sommarjobba i år. Det hade jag gjort de senaste 3 åren. Sju TV-program och lika många veckor av sommaren gick åt till Allsång på Skansen. Ett väldigt roligt sommarjobb att köra åt Lasse Berghagen och hans gästartister och sjunga allsånger så det skallrade i apburarna. Men i det här läget fanns inte orken, fast att jag gärna ville, utan jag kände att jag var tvungen att tacka nej, så att jag fick vila. Inte prestera, inte passa tider, inte flänga runt. Bara vila, inte ha något planerat. Jag tog ut mina drygt 100 övertidstimmar (brukade ha ca 200 övertidstimmar/år inarbetade under aug/sept och april/maj) och i stort sett all semester på ett bräde och kunde därmed vara ledig i hela 9 veckor (nästan som ett lärarsommarlov). Sommaren förflöt och jag kände mig bättre, men långt ifrån som vanligt. Hela sommaren tänkte jag på skolstarten som kom allt närmare. Jag kunde inte koppla av annat än stundvis. En dov underström av oro präglade det mesta av min tillvaro den sommaren.

Hopplösheten gör entré...

Egentligen hade jag känt det redan tidigt, ungefär en månad efter att jag börjat. Men intuitionen valde jag att inte lita på. Den här lilla orossignalen i magen som sa att det här är en kaotisk arbetsplats. Utan styrning, struktur och fast grund. Jag hade ju andra arbetsplatser att jämföra med. Där man fick ett anställningsbevis. Där det fanns regler för tjänstledighet och semester, där det fanns företagshälsovård och där personalvård inte blott var en hägring, det fanns rutiner för möten, man fick en arbetsbeskrivning, där det fanns tydliga vägar för regelbunden information och där besluten inte fattades i korridoren. Företag där ja betyder ja och nej betyder nej.

Den här arbetsplatsen hade ingen ordning alls. Men, det var en arbetsplats med väldigt trevliga människor! Kreativa, flexibla och härligt spontana människor som i stort sett alla omgav sig med en aura av att "nu jäklar hugger vi i och gör nåt bra av det här". Jag var inte sen att haka på. 

Uppbyggnaden av utbildningens administration och organisation var ett turbulent skede som krävde stora insatser av energi och arbetstimmar. Våren -98 hade jag en diskussion med mig själv angående om jag skulle söka något annat eller stanna. På de flesta andra arbeten jag haft hade jag inte kunnat uppbringa tålamod att stanna mer än 1-1,5 år. Därför tänkte jag att den här gången skulle jag försöka pröva en annan taktik. Tänk om man skulle få skörda lite frukt i form av flyt och olja i maskineriet om man stannade kvar och såg sina idéer och beslut ta form? Tänk om detta första år bara varit en ovanligt fet insats som på något vis skulle kunna förränta sig som en fond på 80-talet i form av lite arbetsro i lugnare former? Jag ville pröva, så jag bestämde mig därför för att satsa och gick upp till 80%. Det var fortfarande väldigt stressigt, men helt klart bättre än 60%. Om jag ville göra ett BRA jobb, så såg jag inga alternativ.

Det förväntade lugnet
Sen rullade det på. Rutiner och beslut genomfördes och långsamt blev det mer ordning och stabilitet. Undan för undan lyckades jag också delegera ut en del av det som en studierektor inte ska göra till andra funktioner. Under höstterminen -99 hade det mesta fått lite stadga och jag började längta efter att det förväntade lugnet skulle infinna sig. Det gjorde det dock inte.
Utbildningen organiserades om och vi hittade dessutom ständigt på nya och förbättrande projekt och ambitionerna höjdes ytterligare. Ibland var dessa idéer mina, ibland kom de från högre ort och ibland var det lärarna själva som föreslog förbättringar och små eller stora produktutvecklingsprojekt. Mitt i alltihop satt jag och kände att jag så gärna ville genomföra alla förslag och idéer. Men det var inte särskilt realistiskt med tanke på hur pressat mitt dagliga schema redan var. Bara rutingöra och administrativa "måstetråkigheter" tog ca en tredjedel av min tid. Därtill kom en tredjedel mötestid (inkl för- och efterarbete) och på sista tredjedelen var det alltid något specialprojekt som skulle göras, vilka avlöste varandra allteftersom läsåret fortskred. Det kunde vara sammanställning av frånvarorapporter, brutet schema med t ex en föreläsningsvecka, eller några veckors inspelning i studio, specialarbeten, diplom, utvärdering mm.
Visst fanns viljan, speciellt i början, men t o m för en tidseffektivist som mig så var det helt enkelt inte möjligt att tillgodose alla behov eller önskemål, inte heller mina egna. Varje ny idé om förändring innebar att den förgrenade sig till andra områden i ett flertal led som därmed också behövde justeras. Tiden räckte helt enkelt inte till. Inte orken eller viljan heller för den delen. Den liksom dog ut i samma takt som hopplösheten gjorde entré. Jag försökte prata med chefen om att jag behövde en assistent. Men det var inte ekonomiskt möjligt, eller prioriterades inte.

Pudelns kärna
En sak har slagit mig. Att min ambitionsnivå på jobbet varit för hög kan jag med lätthet se såhär i efterskott. T o m chefen, som själv jobbade hur mycket som helst, sa till mig att dra ner på tempot och undrade om det inte fanns något som jag kunde "göra lite mer slarvigt". Med facit i hand, visst fanns det det. Speciellt eftersom chefen själv, tillika VD och en av tre ägare, verkligen slet och ändå inte lyckades göra sitt jobb särskilt bra. Det var hans företag, inte mitt. Varför skulle jag ha en ambitionsnivå som var större än hans? Det är inte min huvudvärk om skolan får dåligt rykte. Varför oroade JAG mig, när inte ens ägaren gjorde det? Men, så var det. Jag ville göra allt så jäkla bra, optimalt, 100%.

Foto: Sissi Saller

Helt klart stod min ambitionsnivå inte i relation till varken realiteten eller förväntan. Ändå hade jag sänkt den med 50% efter första året och sen med ytterligare 50%... Men, nånstans ville jag inte bli som chefen heller. Till synes bekymmersfri (alltid glad och på gott humör) praktiserande han låt-gå-attityden i dess allra fluffigaste former. Det trimmar inte en organisation. I och för sig är inte effektivitet något självändamål, men för mig var det med en stor känsla av maktlöshet som jag satt och såg på när saker inte blev bra gjorda, som med förhållandevis små medel skulle ha kunnat gå att göra riktigt bra. Men det här är väl pudelns kärna. Om inte folket vill ha effektivitet och proffsighet, varför ska jag då försöka ge dom det?

Och mina krav på mig själv var verkligen alldeles för stora. Och även kraven på mina medarbetare. Och kanske rent av på chefen också...

Början till förfallet

För att dryga ut kassan, men ändå kunna ha tid över för att satsa mer på musiken, så ville jag skaffa mig ett deltidsjobb. Och det kom till mig i form av en annons där de sökte någon som ville jobba 40-60%. Jobbet var dessutom ett av de få där jag skulle få använda hela mitt brokiga register av kunskaper, organisation, administration, skrivande, information och musik. Jag blev skolledare på en friskola med yrkesmusikerutbildning för vuxna. Med en liten, men ändå, fot i musikbranschen och min administrativa bakgrund var jag som klippt och skuren för denna tjänst.

Jag, en skolledare!
Min anställning började i jan -97. Meningen var alltså att jag skulle jobba 40-60%, men snabbt insåg jag att skulle jag göra ett hyfsat jobb så krävdes det mer än så. Här ska nämnas att min ambitionsnivå förstås var för hög redan från början, men samtidigt så var det första gången den här utbildningen hade en permanent och långsiktig studierektorsfunktion över huvud taget, så det var nog inte bara jag som hade för stora ambitioner. Det var också en helt och hållet orealistisk arbetsbörda för en halvtid. Första månaderna jobbade jag heltid, och sen gick jag ner till 60% vilket jag sedan jobbade resten av det första året. För att ni ska förstå hur den här arbetsplatsen fungerade så ska jag berätta lite kring hur det.

Den utbildning jag var studierektor för var i ett uppbyggnadsskede. Det fanns inga fasta linjer för någonting egentligen, utan allt från ansökningsprocessen (spel- eller sångprov) till avslutning med lövad port och diplomutdelning behövds ses över och upprättas rutiner för. Det var ett arbete jag ville göra tillsammans med lärarna. Vad skulle vi ha för rutiner och vem skulle göra vad? Samtidigt var det kaos, vilket egentligen var betydligt allvarligare, i själva företagets grund. De tre ägarna kunde inte samarbeta, hade ingen struktur och alla hade alldeles för stora ansvarsområden. Detta kaotiska tillstånd spred sig vidare ner till alla oss underhuggare och gjorde livet svårare för oss.

Den administrativa delen, ca 15 personer, som ju skulle vara navet och själva kärnan i verksamheten samt stå för skolans grundstruktur, hade därmed inte heller några inarbetade rutiner. Vilka typer av möten skulle vi ha och vilka skulle vara med på mötena och vem skulle bestämma vad? Arbetsbeskrivningar fanns inga, knappt ens muntliga ansvarsområden. Eftersom ingen egentligen visste vilket ansvarsområde man hade, så tröttnade folk och slutade, främst i de lägre befattningarna. Då det inte fanns några avtal, så gick folk på dan, vilket ytterligare ställde till det för alla andra. Växeln var obemannad och alla fick hjälpas åt att svara i telefon, samt göra en mängd arbetsuppgifter som inte alls hörde till ens område. Från början fick jag t ex själv vara vaktmästare och städa ur lokalerna innan eleverna skulle börja terminen, för det hade ingen annan tänkt på. I princip allting flöt, den ena visste inte vad den andre gjorde, och det var många gånger mer tur än skicklighet att vår verksamhet bedrevs på ett sätt så att den ens liknade en skola.

En perfekt kombination
Den del av lärarkåren som hörde mitt ansvarsområde var mellan 20 och 30 stycken, en samling seriösa musiker i pop-, rock- och jazzsvängen. De flesta av dessa hade inte ens 50% tjänst, utan kom in och gjorde sina specialämnen och jobbade i övrigt med annat i musikbranschen, eller undervisade på flera skolor. För de flesta av lärarna som frilansar som musiker är inkomsterna oregelbundna. Därför vill de kombinera frilansande med undervisning. (Här tål att påpekas att jag hade ju inte heller tagit jobb på skolan om mer av mitt musikarbete kommit igång...) En perfekt kombination för eleverna, aktiva musiker som är verksamma i branschen och som kan dela med sig av verkligheten i undervisningen. En perfekt kombination för lärarna också. Perfekt i alla avseenden, förutom att det följde vissa konsekvenser för skolans del.

Turnéer och gig dök nämligen upp mitt i terminerna, med kort varsel. Lärarna satte vick så fort någon roligare möjlighet uppstod, som kanske dessutom gick att tjäna mer pengar på. Och skolan kom förstås i andra hand. Konsekvensen blev otrygghet och svårigheter med kommunikation och information.

Eleverna tyckte att det var både bra och dåligt med mycket vikarier. Bra att få ny inspiration och att få ta del av en annan lärares kunskaper och erfarenheter, men dåligt för kontinuiteten, när det blivit avbrott i en tänkt linje i undervisningen. Vissa lärare såg eleverna ibland inte på en hel termin. Eller så kom de en lektion i oktober och en i december, resten var vikarier, ibland för en lägre period, ibland olika vecka för vecka. För skolans långsiktiga planering var det givetvis inget annat än en katastrof.

Framförhållning - min käpphäst...
När inte ens hälften av lärarna kommer när de blivit kallade för att vi ska ha möte och planera framtiden, hur gör man då? Det går inte heller att begära att lärare som kanske bara jobbar 25% ska delta i hur mycket lärarmöten och planeringsdagar som helst. Kontinuiteten går givetvis förlorad, struktur är bara att glömma och min käpphäst FRAMFÖRHÅLLNING ter sig rent av löjlig i sammanhanget.

Nåväl, tiden gick och jag jobbade på. Det blev allt bättre, även om det, i mitt tycke, gick alltför långsamt. Efter nästan 4 år i denna organisation orkade jag inte längre.

En man dyker upp!

Under denna period har jag flyttat till Stockholm sedan ungefär 2 år och hunnit avverka banken och börjat jobba på en reklambyrå. Under den perioden träffar jag min ex-man, som jag senare skiljde mig från. Han var då 19 år och jag var 25, på god väg mot 26. Jag hade i början inga planer på att ingå ett förhållande med en så ung kille. Snart kom jag dock på andra tankar och vi flyttade ihop efter några månader.

Gotländska cikorior. Foto: Anne Thorsell

Han imponerade stort genom att på vårt första möte dels hitta den krångliga adressen på söder i Stockholm, dels komma i tid och framförallt - ha cyklat dit, en liten tur på 3,5 mil. Förresten, den avgörande faktorn var nog att han klarade "testet", vilket gick ut på att hålla sig cool, vara trevlig, lugn och trygg i sig själv, trots att han blev rätt hårt ansatt av mitt och min jämnåriga kompis tuffa stil.

För mig okänd blomma. Foto: Anne Thorsell

Dessutom var han trots sina unga år redan då en skicklig pianist. Säg, vad kan man mer begära? Så här i efterhand har jag läst mig till att människor som själva inte har förmåga och kraft att göra verklighet av sina konstnärliga drömmar ofta söker sig till äkta hälfter som besitter just denna kraft och förmåga som dom själva saknar. 

Foto: Sissi Saller

Efter några års musikpluggande (och extraknäck på helgerna, förstås) skulle det ha varit trevligt att få komma ut på arbetsmarknaden i den fantastiska musikbranschen. Marknaden visade sig dock vara svårare att äntra än jag hade föreställt mig. Eller, framförallt krävdes det mer mod, envishet och uthållighet än jag hade förmåga att uppbåda. Jag sjöng lite här och där, körade bakom några svenska artister, skrev lite musik, gjorde några halvtappra försök att anordna några konserter och att hålla igång ett band, marknadsförde mig mycket tafatt och kände att jag nog egentligen inte alls hade det som krävdes för att kunna överleva i den tuffa musikbranschen. Framförallt hade jag inte tron på mig själv.

Backtimjan. Foto: Anne Thorsell

När jag ser tillbaka på det idag förstår jag att det var dömt att misslyckas. Inte egentligen för att jag inte var tillräckligt bra, utan framförallt därför att min självbild var urusel, mina målbilder obefintliga och mina attityder och känslor inför mig själv alltför negativa. Det hela kan med facit i hand beskrivas som en ständig jakt på bekräftelse och godkännande från andra. Och till förmån för detta kom det allra viktigaste helt i skymundan; nämligen att hålla på för att det är KUL, (oavsett vad som händer eller hur långt man når), att NJUTA av att sjunga och INTE BRY SIG så mycket om vad andra tycker, att vara en kreativ KONSTNÄR och våga EXPERIMENTERA. För mig var sången alltid mer förknippad med känslor av rädsla och otillräcklighet än av njutning.

Såklart att inte det blev roligt...

För att ta det från början

Lammen betar i sommarskymning.
Foto: Catrine Wikström

För att ta det hela från början, så får jag nog lov att medge att jag inte vet var början är. Ett litet barn som föds är ju inte stress-benäget annat än om det följt med generna möjligtvis, vilket jag i och för sig inte utesluter. I vilket fall tror jag att den största delen av ett stress-beteende är inlärd.

Uppfödd som äldst av 4 systrar på en gård på Gotland skulle man ju knappast kunna tänka sig en lugnare och mer idyllisk barndom. Men, både modern och fadern bär (såvitt jag med mina nyvunnakunskaper kan bedöma) spår av stressbeteende, vilket förstås gjorde att jag fick det med modersmjölken, då de var mina första förebilder.

Det första jag tänker på när jag tänker på mamma och hennes liv är att jag tycker att hon borde ha förtjänat något mer. Själv skulle hon nog inte alls säga att hon är missnöjd och det är ju tur. Hon är en mycket intelligent och varmhjärtad kvinna som vigt sitt liv åt sin man, sina 4 döttrar samt katter, hundar och lammungar i varierande mängder. Vad hade inte hon kunnat åstadkomma – i yrkeslivet – om hon prioriterat lite annorlunda och givit sig själv möjligheten? I sin ungdom hade hon redan tidigt prövat på flera olika arbetsområden. I 30-årsåldern träffade hon pappa då båda jobbade på Gotlandsbåtarna. Sedan lämnade hon allt för att bli hemmafru. Då hade hon träffat pappa sedan ett år och jag var på gång.

De flyttade till Gotland och tog över farmen efter farfar. Därefter gick det bara utför. I alla fall sett ur den feministiska synvinkel som jag inte kan låta bli att kika. Utan att ana vidden av det klampade hon gradvis men med snörrät och säker kurs rakt in i den klassiska kvinnofällan. Så som varande jordbrukar-hustru och hemmafru när vi var små har hon genom alla år skött "hotellet" där vi bott, fixat all markservice - inklusive lagad mat två gånger om dagen - och varit hemmets centrala punkt både känslomässigt och praktiskt. Så fort man eller barn stormade in och gapade efter uppmärksamhet av olika slag så släppte hon allt vad hon hade för händer och kom till vår undsättning, månde det vara stort eller smått.

På trappen med vovve Silva.

På äldre dar fick hon sömnstörningar och hon låg ofta och oroade sig på nätterna. Det var olika typer av problem, både sådana som man enkelt skulle kunna lösa och de som är omöjliga att göra något åt. Detta tärde givetvis på hälsan.

Vanan att göra något för sin egen skull var inte så tränad, men i sitt pensionärs-liv tog hon sig så småningom faktiskt tid att vila en stund varje dag. Som jag kan se det nu i efterhand tror jag att mamma gick in i väggen under en period då dödsfall och sjukdom i familjen gjorde att ansvar och beslut av olika praktisk karaktär vilade tungt på hennes axlar. Hon gick dock inte till läkare, utan försökte klara av det så gott det gick ändå. År 2004 fick hon diagnosen Alzheimers och hon bor nu på ett demensboende.

Pappa har arbetat på gården som fårfarmare under större delen av sitt liv. Som 15-åring ville han se något annat och fick jobb på sjön. Sedan följde några år till sjöss. Mamma och han träffades på Gotlandsbåtarna, där båda sommarjobbade. Tycke uppstod när hon smugglade ut öl bakvägen till de mycket törstiga besättningsmännen...

De flesta som kommit i riktig närkontakt med jordbrukarlivet vet att det kan vara hårda tag. Det är mycket som hänger över en jordbrukare, varav en del som man inte råder över, t ex vädret. Var det sol, ja då skulle höet in med fart. Regnade det för mycket blev det inte bra, och regnade det för lite så blev det inte heller bra. Dessutom jobbade pappa nästan alltid ensam vilket är krävande eftersom vissa arbeten är svåra att göra själv. Han kände sig säkert maktlös då han var tvungen att be om hjälp, något han oftast inte gjorde förrän det var för sent och han redan hunnit bli arg.

En räddningsaktion från farsans sida då jag och en kompis fastnat med bilen i

snödriva på vårkanten 2010. Då kom han med traktorn och drog upp oss och

skottade bort så vi kunde komma fram. Snäll farsa!

Filmare/spontanspeaker: Sissi Saller

Hans stresstålighet var inte särskilt välutvecklad, vilket ledde till att humöret var svårt att tygla. Inte för att han var på dåligt humör jämt och ständigt – tvärtom, i grund och botten är han en person med mycket gott hjärta och en stor portion humor - men jag visste aldrig var jag hade honom. Han hade säkert sina skäl och det var oftast inte oss han var arg på, vi råkade liksom bara stå i vägen och vara de enda som kunde lyssna när han behövde bli arg. Det kunde vara för att någon maskin gått sönder, för att det regnat i det torra höet, för att någon lammskalle varit bångstyrig eller för att vi gjorde "fel" när vi drev lam-men, (t ex inte tillräckligt fort - eller alldeles för fort). Det var oftast psykiskt påfrestande att vara behjälplig och jag gick periodvis och hoppades att hjälpen helst inte skulle behövas alls. Om man dock gjorde något rätt – vilket trots allt hände – så var man så duktig och fick beröm!

Troligen hade farsan det ganska trist som enda karl på en gård bland en massa tjejer med konstiga intressen. Det var som om nagellack, smink och hårspray alltid vann över jakt, traktorer, bilar och annat sånt där som det fanns gott om, men som vi andra inte var särskilt imponerade av. Det blev liksom ett ömsesidigt ointresse. Själv skulle han nog inte hålla med om att han är en stressad person, men såsom jag ser det finns det en stark koppling till stress. 

Kanske 1,5-2 år.

Själv säger farsan att humöret har blivit mycket lugnare efter den bypassoperation han gjorde på äldre dar.

Mina tre kära systrar tycker jag alla har drag av duktighetssyndrom (en term som jag kommer att förklara senare), men tendensen är klar, det verkar ta sig mindre allvarliga uttryck ju yngre de är.

Intressant är att notera att syndromet har tagit sig olika uttryck för oss och har etablerat sig på skilda huvudområden.

I skolan var jag oftast bland dom bästa i klassen och tyckte det var roligt att lära mig nya saker. Jag kom hem med bra betyg och närde förstås duktighetssyndromet genom att få uppskattning, bekräftelse och beröm i relation till prestationen. Uppmärksamheten kunde dock få lite tokiga proportioner – hade man 19 av 20 rätt på ett prov, så hamnade fokus på den där sista missade poängen.

Konkurrensen mellan oss systrar var också stor, men eftersom jag är äldst behövde jag åtminstone inte jämföra mig med någon. Efter några mellanår med ströjobb och lite pluggande utomlands började jag studera på högskola. Det blev en informationslinje, en linje som jag egentligen valde mest för att den verkade minst tråkig och för att den innehöll språk och skrivande som jag alltid gillat. Det jag egentligen allra helst ville var att bli sångerska. Men det sköt jag upp till senare tillfälle när jag skulle bo i Stockholm, eftersom där fanns de rätta skolorna för det. Kanske också för att jag inte hade tillräckligt med självförtroende och motivation som kunde ge tillräckligt starka drivkrafter. Jag hade heller inga förebilder i min omgivning och ingenstans att vända mig för att få uppbackning.

När jag flyttat till Stockholm och jobbat som informatör på en bank i ett år insåg jag att det - precis somjag befarat - var tråkigt. Det jag framförallt ogillade var när jag inte fick använda vilka ord jag ville i artiklarna jag skrev för personaltidningar och nyhetsblad. Sanningen skulle friseras och det är inte min stil. Jag sökte mig till reklambranschen och jobbade där i ett år med administrativa uppgifter. Sedan kunde jag inte stå emot längtan efter sången längre, utan sa upp mig och började plugga musik.

Våren 1989 träffade jag den kille som jag senare kom att gifta mig med, tillika den som jag refererade till i första inlägget. Mer om det kommer snaaart!

Förord



Som ett fruset slånbär.
Foto: Anne Thorsell

Den här skriften vill jag tillägna alla dem som lider av stress och utmattningssyndrom i en eller annan form, som är sjukskrivna utan att få relevant hjälp samt till dem som fortfarande är igång på jobbet, men känner att de ligger på gränsen. Tyvärr är de idag väldigt många eftersom kunskaperna om fenomenet fortfarande är skrämmande usla, ofta även bland de läkare som får på sin lott att försöka bota oss. Min förhoppning är att dessa rader ska ge några av de insikter jag själv har lyckats tillgodogöra mig, främst genom mitt deltagande i ett forskningsprojekt på Karolinska Institutets Stressmottagning. De kunskaper jag fått av de kunniga stressforskare, alternativa kroppsterapeuter, psykologer och beteendevetare som Stressmottagningen använt sig av har varit oerhört värdefulla och jag kommer att ha nytta av dem resten av mitt liv.

Vart ska det bära hän?
Foto: Sissi Saller

Mitt första syfte med att skriva är att jag har behövt sätta ord på den process som pågått. Det har känts läkande att kunna få ner tankarna på papper, strukturera upp det hela och försöka förstå vad det är som hänt och varför. Som ett sätt att kartlägga mig själv och därigenom kunna se bilden lite klarare och med en smula distans. Att skriva har varit helande och det har befrämjat min kreativitet. Mitt andra syfte är att låta folk få ta del av en resa mot tillfrisknande. Det har varit en mycket större, mer ofantlig process än jag någonsin kunde ana när jag blev sjukskriven med diagnosen ”utbrändhet” den 16 oktober år 2000. Det skulle lika gärna ha kunnat stå ”utmattnings-depression”, ”hjärnstress” eller ”stressrelaterad utmattning” eller något liknande på själva läkarintyget. Att det blev just som det blev berodde på att den AT-läkare som först tog hand om mig inte visste vad vederbörande skulle skriva. Detta tillstånd, som – oavsett vad man väljer att kalla det – på många sätt är höljt i dunkel för det stora flertalet, trots att det är en sjukdom som vi läser om och hör talas om rätt ofta. Själva namnen känner alla till, men relativt få vet vad det verkligen innebär, hur det känns och vilka symptomen är.

De stressrelaterade sjukdomarna har flera olika grader av tillståndet. Om jag hade varit en av de värst drabbade, dvs om sjukdomförloppet hunnit gå längre innan jag blev sjukskriven och fick hjälp, hade jag nog inte kunnat skriva detta. I alla fall inte under tiden. Det har jag kunnat göra tack vare att jag relativt tidigt förstod att något var fel, dock inte vad. Jag hade fortfarande en hel del mentala resurser i behåll. Jag hamnade inte på sjukhus för att jag hade glömt att äta, jag hittade hela tiden hem och jag kollapsade inte i den meningen att jag akut behövde uppsöka en psykiatrisk klinik.

Inte dom gladaste av tankar...
Foto: Sissi Saller

En del människor ifrågasätter gärna anledningen till sjukskrivningar av stressrelaterade åkommor. De tror kanske att det som inte syns utanpå, inte finns. Men, alla kvinnor och män som delar erfarenheter av stressrelaterade sjukdomar med mig, vet. Vi vet att något är fruktansvärt fel, men vi vet inte vad, eller hur det har uppkommit. Varför det har blivit så. Vi lider av något som ingen förstår och som ingen frisk person har möjlighet att begripa innebörden av oavsett hur mycket man försöker förklara. Själv begriper man inte heller. Dessutom vet vi att den hjälp som finns är svår att hitta och kostar pengar. Man kan säga att det är svårt att hitta bot. Och hjälpen finns definitivt inte på några breda fronter. För alla som går sjukskrivna och väntar på hjälp – som kanske kommer – är den denna situation ibland ett bottenlöst hål av frustration över att man inte förstår sig själv och sina reaktioner. Vi är alla smarta och kloka, kanske högpresterande och med ansvarsfulla befattningar, kanske inte, men i vilket fall vana att lösa problem av olika karaktär. Men det här har övergått våra förstånd. Annars hade vi inte hamnat här. Det här är en gåta vars lösning vi inte klarar själva. Vi behöver hjälp.

Tack vare lite tur har jag haft den stora förmånen att få professionell vägledning av de främsta stressforskarna i landet. Vi är 80 stycken personer som medverkat i ett forskningsprojekt. Många andra stressjuka i Sverige har inte haft sån tur. Det finns en del skrivet i ämnet, men inte så mycket av någon som själv har varit drabbad. Så jag tänkte bidra lite.

Jag har rymt från F-kassan...

Vår på Gotland 2010.
Foto: Anne Thorsell

”Det är en vanlig dag, men ändå inte. Vi är i slutet av april -01. Jag sitter i en lägenhet i Köpenhamn och har rymt hemifrån, från F-kassan. Jag har åkt iväg utan att fylla i blanketten där man vördnadsfullt anhåller om att få ta med sig sjukpenningen utomlands. Om man är sjukskriven måste man nämligen i förväg få en ansökan godkänd för att få åka. Men Danmark är ju nästan inte utomlands, tänker jag. Två gånger tidigare har jag gjort bort mig i denna fråga och varit väldigt nära att behöva betala tillbaka sjukpenningen p g a att jag inte visste. Den här gången är det dock fråga om ren olydnad. Efter två utlandsresor under min förhållandevis korta sjukskrivnings-period (som i dagarna tangerar halvårsstrecket), så ville jag hellre chansa och bara rymma lite. Risken för upptäckt är inte så stor, resonerar jag. Denna resa var nämligen ett tillfälle att få lite gratis miljöombyte. Min man, som är musiker, skulle ner och spela och jag kunde bara hänga med, alldeles gratis...  

Jag har länge tänkt berätta min historia som en bland många drabbade av utbrändhet, utmattningsdepression, hjärnstress eller vad man nu vill kalla det. Så nu när jag är i Köpenhamn och inte kan göra så stora åthävor p g a en förkylning som kom krypande på mig redan i bilen ner – liksom en i förväg planerad och ljuvlig hämnd på mitt självsvåldiga handlande – så  fick jag för mig att ingången skulle kunna vara här!

Har just avnjutit en måltid bestående av danska frikadeller, färsk spenatpasta, brynt vitlök, plocksallad, tomat och paprika. (All mat är godare i Danmark, hur är det möjligt? Det smakar liksom äkta, hemlagat på nåt vis.) Denna spis har min snälle man handlat åt mig i morse så att jag skulle kunna stanna inne hela dagen och ÅTERHÄMTA mig. Det är precis när jag ska kasta mig på frikadellerna (har fortfarande inte lärt mig äta långsamt, vilket är en av mina många svåra läxor såsom underkastad ett rehabiliteringsprogram för stressade typer) som jag får idén om att börja boken nu, idag.  

Jag tvekar och hittar på några bortförklaringar. Det är nog för jobbigt. De formuleringar som kom upp i mitt huvud kan jag skriva ner någon annan gång. Vis av erfarenhet hejdar jag mig. Formuleringar som jag ska komma ihåg till senare har en tendens att inte dyka upp igen. Idén kanske, men inte den exakta formuleringen. Bäst jag börjar snarast. Om jag får igång datorn vill säga, den är ju dansk. Ödet får avgöra.  

Nej, nu känner jag att det börjar dra iväg. Det finns så mycket att berätta! Ska ta en paus medan skrivandet fortfarande ger energi. Eller gå och göra något annat - en form av aktiv avkoppling. Men sen, ska vi ta det hela från början...”