Förord



Som ett fruset slånbär.
Foto: Anne Thorsell

Den här skriften vill jag tillägna alla dem som lider av stress och utmattningssyndrom i en eller annan form, som är sjukskrivna utan att få relevant hjälp samt till dem som fortfarande är igång på jobbet, men känner att de ligger på gränsen. Tyvärr är de idag väldigt många eftersom kunskaperna om fenomenet fortfarande är skrämmande usla, ofta även bland de läkare som får på sin lott att försöka bota oss. Min förhoppning är att dessa rader ska ge några av de insikter jag själv har lyckats tillgodogöra mig, främst genom mitt deltagande i ett forskningsprojekt på Karolinska Institutets Stressmottagning. De kunskaper jag fått av de kunniga stressforskare, alternativa kroppsterapeuter, psykologer och beteendevetare som Stressmottagningen använt sig av har varit oerhört värdefulla och jag kommer att ha nytta av dem resten av mitt liv.

Vart ska det bära hän?
Foto: Sissi Saller

Mitt första syfte med att skriva är att jag har behövt sätta ord på den process som pågått. Det har känts läkande att kunna få ner tankarna på papper, strukturera upp det hela och försöka förstå vad det är som hänt och varför. Som ett sätt att kartlägga mig själv och därigenom kunna se bilden lite klarare och med en smula distans. Att skriva har varit helande och det har befrämjat min kreativitet. Mitt andra syfte är att låta folk få ta del av en resa mot tillfrisknande. Det har varit en mycket större, mer ofantlig process än jag någonsin kunde ana när jag blev sjukskriven med diagnosen ”utbrändhet” den 16 oktober år 2000. Det skulle lika gärna ha kunnat stå ”utmattnings-depression”, ”hjärnstress” eller ”stressrelaterad utmattning” eller något liknande på själva läkarintyget. Att det blev just som det blev berodde på att den AT-läkare som först tog hand om mig inte visste vad vederbörande skulle skriva. Detta tillstånd, som – oavsett vad man väljer att kalla det – på många sätt är höljt i dunkel för det stora flertalet, trots att det är en sjukdom som vi läser om och hör talas om rätt ofta. Själva namnen känner alla till, men relativt få vet vad det verkligen innebär, hur det känns och vilka symptomen är.

De stressrelaterade sjukdomarna har flera olika grader av tillståndet. Om jag hade varit en av de värst drabbade, dvs om sjukdomförloppet hunnit gå längre innan jag blev sjukskriven och fick hjälp, hade jag nog inte kunnat skriva detta. I alla fall inte under tiden. Det har jag kunnat göra tack vare att jag relativt tidigt förstod att något var fel, dock inte vad. Jag hade fortfarande en hel del mentala resurser i behåll. Jag hamnade inte på sjukhus för att jag hade glömt att äta, jag hittade hela tiden hem och jag kollapsade inte i den meningen att jag akut behövde uppsöka en psykiatrisk klinik.

Inte dom gladaste av tankar...
Foto: Sissi Saller

En del människor ifrågasätter gärna anledningen till sjukskrivningar av stressrelaterade åkommor. De tror kanske att det som inte syns utanpå, inte finns. Men, alla kvinnor och män som delar erfarenheter av stressrelaterade sjukdomar med mig, vet. Vi vet att något är fruktansvärt fel, men vi vet inte vad, eller hur det har uppkommit. Varför det har blivit så. Vi lider av något som ingen förstår och som ingen frisk person har möjlighet att begripa innebörden av oavsett hur mycket man försöker förklara. Själv begriper man inte heller. Dessutom vet vi att den hjälp som finns är svår att hitta och kostar pengar. Man kan säga att det är svårt att hitta bot. Och hjälpen finns definitivt inte på några breda fronter. För alla som går sjukskrivna och väntar på hjälp – som kanske kommer – är den denna situation ibland ett bottenlöst hål av frustration över att man inte förstår sig själv och sina reaktioner. Vi är alla smarta och kloka, kanske högpresterande och med ansvarsfulla befattningar, kanske inte, men i vilket fall vana att lösa problem av olika karaktär. Men det här har övergått våra förstånd. Annars hade vi inte hamnat här. Det här är en gåta vars lösning vi inte klarar själva. Vi behöver hjälp.

Tack vare lite tur har jag haft den stora förmånen att få professionell vägledning av de främsta stressforskarna i landet. Vi är 80 stycken personer som medverkat i ett forskningsprojekt. Många andra stressjuka i Sverige har inte haft sån tur. Det finns en del skrivet i ämnet, men inte så mycket av någon som själv har varit drabbad. Så jag tänkte bidra lite.