Egentligen hade jag känt det redan tidigt, ungefär en månad efter att jag börjat. Men intuitionen valde jag att inte lita på. Den här lilla orossignalen i magen som sa att det här är en kaotisk arbetsplats. Utan styrning, struktur och fast grund. Jag hade ju andra arbetsplatser att jämföra med. Där man fick ett anställningsbevis. Där det fanns regler för tjänstledighet och semester, där det fanns företagshälsovård och där personalvård inte blott var en hägring, det fanns rutiner för möten, man fick en arbetsbeskrivning, där det fanns tydliga vägar för regelbunden information och där besluten inte fattades i korridoren. Företag där ja betyder ja och nej betyder nej.
Den här arbetsplatsen hade ingen ordning alls. Men, det var en arbetsplats med väldigt trevliga människor! Kreativa, flexibla och härligt spontana människor som i stort sett alla omgav sig med en aura av att "nu jäklar hugger vi i och gör nåt bra av det här". Jag var inte sen att haka på.
Uppbyggnaden av utbildningens administration och organisation var ett turbulent skede som krävde stora insatser av energi och arbetstimmar. Våren -98 hade jag en diskussion med mig själv angående om jag skulle söka något annat eller stanna. På de flesta andra arbeten jag haft hade jag inte kunnat uppbringa tålamod att stanna mer än 1-1,5 år. Därför tänkte jag att den här gången skulle jag försöka pröva en annan taktik. Tänk om man skulle få skörda lite frukt i form av flyt och olja i maskineriet om man stannade kvar och såg sina idéer och beslut ta form? Tänk om detta första år bara varit en ovanligt fet insats som på något vis skulle kunna förränta sig som en fond på 80-talet i form av lite arbetsro i lugnare former? Jag ville pröva, så jag bestämde mig därför för att satsa och gick upp till 80%. Det var fortfarande väldigt stressigt, men helt klart bättre än 60%. Om jag ville göra ett BRA jobb, så såg jag inga alternativ.
Det förväntade lugnet
Sen rullade det på. Rutiner och beslut genomfördes och långsamt blev det mer ordning och stabilitet. Undan för undan lyckades jag också delegera ut en del av det som en studierektor inte ska göra till andra funktioner. Under höstterminen -99 hade det mesta fått lite stadga och jag började längta efter att det förväntade lugnet skulle infinna sig. Det gjorde det dock inte.
Utbildningen organiserades om och vi hittade dessutom ständigt på nya och förbättrande projekt och ambitionerna höjdes ytterligare. Ibland var dessa idéer mina, ibland kom de från högre ort och ibland var det lärarna själva som föreslog förbättringar och små eller stora produktutvecklingsprojekt. Mitt i alltihop satt jag och kände att jag så gärna ville genomföra alla förslag och idéer. Men det var inte särskilt realistiskt med tanke på hur pressat mitt dagliga schema redan var. Bara rutingöra och administrativa "måstetråkigheter" tog ca en tredjedel av min tid. Därtill kom en tredjedel mötestid (inkl för- och efterarbete) och på sista tredjedelen var det alltid något specialprojekt som skulle göras, vilka avlöste varandra allteftersom läsåret fortskred. Det kunde vara sammanställning av frånvarorapporter, brutet schema med t ex en föreläsningsvecka, eller några veckors inspelning i studio, specialarbeten, diplom, utvärdering mm.
Visst fanns viljan, speciellt i början, men t o m för en tidseffektivist som mig så var det helt enkelt inte möjligt att tillgodose alla behov eller önskemål, inte heller mina egna. Varje ny idé om förändring innebar att den förgrenade sig till andra områden i ett flertal led som därmed också behövde justeras. Tiden räckte helt enkelt inte till. Inte orken eller viljan heller för den delen. Den liksom dog ut i samma takt som hopplösheten gjorde entré. Jag försökte prata med chefen om att jag behövde en assistent. Men det var inte ekonomiskt möjligt, eller prioriterades inte.
Pudelns kärna
En sak har slagit mig. Att min ambitionsnivå på jobbet varit för hög kan jag med lätthet se såhär i efterskott. T o m chefen, som själv jobbade hur mycket som helst, sa till mig att dra ner på tempot och undrade om det inte fanns något som jag kunde "göra lite mer slarvigt". Med facit i hand, visst fanns det det. Speciellt eftersom chefen själv, tillika VD och en av tre ägare, verkligen slet och ändå inte lyckades göra sitt jobb särskilt bra. Det var hans företag, inte mitt. Varför skulle jag ha en ambitionsnivå som var större än hans? Det är inte min huvudvärk om skolan får dåligt rykte. Varför oroade JAG mig, när inte ens ägaren gjorde det? Men, så var det. Jag ville göra allt så jäkla bra, optimalt, 100%.
 |
| Foto: Sissi Saller |
Helt klart stod min ambitionsnivå inte i relation till varken realiteten eller förväntan. Ändå hade jag sänkt den med 50% efter första året och sen med ytterligare 50%... Men, nånstans ville jag inte bli som chefen heller. Till synes bekymmersfri (alltid glad och på gott humör) praktiserande han låt-gå-attityden i dess allra fluffigaste former. Det trimmar inte en organisation. I och för sig är inte effektivitet något självändamål, men för mig var det med en stor känsla av maktlöshet som jag satt och såg på när saker inte blev bra gjorda, som med förhållandevis små medel skulle ha kunnat gå att göra riktigt bra. Men det här är väl pudelns kärna. Om inte folket vill ha effektivitet och proffsighet, varför ska jag då försöka ge dom det?
Och mina krav på mig själv var verkligen alldeles för stora. Och även kraven på mina medarbetare. Och kanske rent av på chefen också...
För att dryga ut kassan, men ändå kunna ha tid över för att satsa mer på musiken, så ville jag skaffa mig ett deltidsjobb. Och det kom till mig i form av en annons där de sökte någon som ville jobba 40-60%. Jobbet var dessutom ett av de få där jag skulle få använda hela mitt brokiga register av kunskaper, organisation, administration, skrivande, information och musik. Jag blev skolledare på en friskola med yrkesmusikerutbildning för vuxna. Med en liten, men ändå, fot i musikbranschen och min administrativa bakgrund var jag som klippt och skuren för denna tjänst.
Jag, en skolledare!
Min anställning började i jan -97. Meningen var alltså att jag skulle jobba 40-60%, men snabbt insåg jag att skulle jag göra ett hyfsat jobb så krävdes det mer än så. Här ska nämnas att min ambitionsnivå förstås var för hög redan från början, men samtidigt så var det första gången den här utbildningen hade en permanent och långsiktig studierektorsfunktion över huvud taget, så det var nog inte bara jag som hade för stora ambitioner. Det var också en helt och hållet orealistisk arbetsbörda för en halvtid. Första månaderna jobbade jag heltid, och sen gick jag ner till 60% vilket jag sedan jobbade resten av det första året. För att ni ska förstå hur den här arbetsplatsen fungerade så ska jag berätta lite kring hur det.
Den utbildning jag var studierektor för var i ett uppbyggnadsskede. Det fanns inga fasta linjer för någonting egentligen, utan allt från ansökningsprocessen (spel- eller sångprov) till avslutning med lövad port och diplomutdelning behövds ses över och upprättas rutiner för. Det var ett arbete jag ville göra tillsammans med lärarna. Vad skulle vi ha för rutiner och vem skulle göra vad? Samtidigt var det kaos, vilket egentligen var betydligt allvarligare, i själva företagets grund. De tre ägarna kunde inte samarbeta, hade ingen struktur och alla hade alldeles för stora ansvarsområden. Detta kaotiska tillstånd spred sig vidare ner till alla oss underhuggare och gjorde livet svårare för oss.
Den administrativa delen, ca 15 personer, som ju skulle vara navet och själva kärnan i verksamheten samt stå för skolans grundstruktur, hade därmed inte heller några inarbetade rutiner. Vilka typer av möten skulle vi ha och vilka skulle vara med på mötena och vem skulle bestämma vad? Arbetsbeskrivningar fanns inga, knappt ens muntliga ansvarsområden. Eftersom ingen egentligen visste vilket ansvarsområde man hade, så tröttnade folk och slutade, främst i de lägre befattningarna. Då det inte fanns några avtal, så gick folk på dan, vilket ytterligare ställde till det för alla andra. Växeln var obemannad och alla fick hjälpas åt att svara i telefon, samt göra en mängd arbetsuppgifter som inte alls hörde till ens område. Från början fick jag t ex själv vara vaktmästare och städa ur lokalerna innan eleverna skulle börja terminen, för det hade ingen annan tänkt på. I princip allting flöt, den ena visste inte vad den andre gjorde, och det var många gånger mer tur än skicklighet att vår verksamhet bedrevs på ett sätt så att den ens liknade en skola.
En perfekt kombination
Den del av lärarkåren som hörde mitt ansvarsområde var mellan 20 och 30 stycken, en samling seriösa musiker i pop-, rock- och jazzsvängen. De flesta av dessa hade inte ens 50% tjänst, utan kom in och gjorde sina specialämnen och jobbade i övrigt med annat i musikbranschen, eller undervisade på flera skolor. För de flesta av lärarna som frilansar som musiker är inkomsterna oregelbundna. Därför vill de kombinera frilansande med undervisning. (Här tål att påpekas att jag hade ju inte heller tagit jobb på skolan om mer av mitt musikarbete kommit igång...) En perfekt kombination för eleverna, aktiva musiker som är verksamma i branschen och som kan dela med sig av verkligheten i undervisningen. En perfekt kombination för lärarna också. Perfekt i alla avseenden, förutom att det följde vissa konsekvenser för skolans del.
Turnéer och gig dök nämligen upp mitt i terminerna, med kort varsel. Lärarna satte vick så fort någon roligare möjlighet uppstod, som kanske dessutom gick att tjäna mer pengar på. Och skolan kom förstås i andra hand. Konsekvensen blev otrygghet och svårigheter med kommunikation och information.
Eleverna tyckte att det var både bra och dåligt med mycket vikarier. Bra att få ny inspiration och att få ta del av en annan lärares kunskaper och erfarenheter, men dåligt för kontinuiteten, när det blivit avbrott i en tänkt linje i undervisningen. Vissa lärare såg eleverna ibland inte på en hel termin. Eller så kom de en lektion i oktober och en i december, resten var vikarier, ibland för en lägre period, ibland olika vecka för vecka. För skolans långsiktiga planering var det givetvis inget annat än en katastrof.
Framförhållning - min käpphäst...
När inte ens hälften av lärarna kommer när de blivit kallade för att vi ska ha möte och planera framtiden, hur gör man då? Det går inte heller att begära att lärare som kanske bara jobbar 25% ska delta i hur mycket lärarmöten och planeringsdagar som helst. Kontinuiteten går givetvis förlorad, struktur är bara att glömma och min käpphäst FRAMFÖRHÅLLNING ter sig rent av löjlig i sammanhanget.
Nåväl, tiden gick och jag jobbade på. Det blev allt bättre, även om det, i mitt tycke, gick alltför långsamt. Efter nästan 4 år i denna organisation orkade jag inte längre.
