Jag har rymt från F-kassan...

Vår på Gotland 2010.
Foto: Anne Thorsell

”Det är en vanlig dag, men ändå inte. Vi är i slutet av april -01. Jag sitter i en lägenhet i Köpenhamn och har rymt hemifrån, från F-kassan. Jag har åkt iväg utan att fylla i blanketten där man vördnadsfullt anhåller om att få ta med sig sjukpenningen utomlands. Om man är sjukskriven måste man nämligen i förväg få en ansökan godkänd för att få åka. Men Danmark är ju nästan inte utomlands, tänker jag. Två gånger tidigare har jag gjort bort mig i denna fråga och varit väldigt nära att behöva betala tillbaka sjukpenningen p g a att jag inte visste. Den här gången är det dock fråga om ren olydnad. Efter två utlandsresor under min förhållandevis korta sjukskrivnings-period (som i dagarna tangerar halvårsstrecket), så ville jag hellre chansa och bara rymma lite. Risken för upptäckt är inte så stor, resonerar jag. Denna resa var nämligen ett tillfälle att få lite gratis miljöombyte. Min man, som är musiker, skulle ner och spela och jag kunde bara hänga med, alldeles gratis...  

Jag har länge tänkt berätta min historia som en bland många drabbade av utbrändhet, utmattningsdepression, hjärnstress eller vad man nu vill kalla det. Så nu när jag är i Köpenhamn och inte kan göra så stora åthävor p g a en förkylning som kom krypande på mig redan i bilen ner – liksom en i förväg planerad och ljuvlig hämnd på mitt självsvåldiga handlande – så  fick jag för mig att ingången skulle kunna vara här!

Har just avnjutit en måltid bestående av danska frikadeller, färsk spenatpasta, brynt vitlök, plocksallad, tomat och paprika. (All mat är godare i Danmark, hur är det möjligt? Det smakar liksom äkta, hemlagat på nåt vis.) Denna spis har min snälle man handlat åt mig i morse så att jag skulle kunna stanna inne hela dagen och ÅTERHÄMTA mig. Det är precis när jag ska kasta mig på frikadellerna (har fortfarande inte lärt mig äta långsamt, vilket är en av mina många svåra läxor såsom underkastad ett rehabiliteringsprogram för stressade typer) som jag får idén om att börja boken nu, idag.  

Jag tvekar och hittar på några bortförklaringar. Det är nog för jobbigt. De formuleringar som kom upp i mitt huvud kan jag skriva ner någon annan gång. Vis av erfarenhet hejdar jag mig. Formuleringar som jag ska komma ihåg till senare har en tendens att inte dyka upp igen. Idén kanske, men inte den exakta formuleringen. Bäst jag börjar snarast. Om jag får igång datorn vill säga, den är ju dansk. Ödet får avgöra.  

Nej, nu känner jag att det börjar dra iväg. Det finns så mycket att berätta! Ska ta en paus medan skrivandet fortfarande ger energi. Eller gå och göra något annat - en form av aktiv avkoppling. Men sen, ska vi ta det hela från början...”