För att dryga ut kassan, men ändå kunna ha tid över för att satsa mer på musiken, så ville jag skaffa mig ett deltidsjobb. Och det kom till mig i form av en annons där de sökte någon som ville jobba 40-60%. Jobbet var dessutom ett av de få där jag skulle få använda hela mitt brokiga register av kunskaper, organisation, administration, skrivande, information och musik. Jag blev skolledare på en friskola med yrkesmusikerutbildning för vuxna. Med en liten, men ändå, fot i musikbranschen och min administrativa bakgrund var jag som klippt och skuren för denna tjänst.
Jag, en skolledare!
Min anställning började i jan -97. Meningen var alltså att jag skulle jobba 40-60%, men snabbt insåg jag att skulle jag göra ett hyfsat jobb så krävdes det mer än så. Här ska nämnas att min ambitionsnivå förstås var för hög redan från början, men samtidigt så var det första gången den här utbildningen hade en permanent och långsiktig studierektorsfunktion över huvud taget, så det var nog inte bara jag som hade för stora ambitioner. Det var också en helt och hållet orealistisk arbetsbörda för en halvtid. Första månaderna jobbade jag heltid, och sen gick jag ner till 60% vilket jag sedan jobbade resten av det första året. För att ni ska förstå hur den här arbetsplatsen fungerade så ska jag berätta lite kring hur det.
Den utbildning jag var studierektor för var i ett uppbyggnadsskede. Det fanns inga fasta linjer för någonting egentligen, utan allt från ansökningsprocessen (spel- eller sångprov) till avslutning med lövad port och diplomutdelning behövds ses över och upprättas rutiner för. Det var ett arbete jag ville göra tillsammans med lärarna. Vad skulle vi ha för rutiner och vem skulle göra vad? Samtidigt var det kaos, vilket egentligen var betydligt allvarligare, i själva företagets grund. De tre ägarna kunde inte samarbeta, hade ingen struktur och alla hade alldeles för stora ansvarsområden. Detta kaotiska tillstånd spred sig vidare ner till alla oss underhuggare och gjorde livet svårare för oss.
Den administrativa delen, ca 15 personer, som ju skulle vara navet och själva kärnan i verksamheten samt stå för skolans grundstruktur, hade därmed inte heller några inarbetade rutiner. Vilka typer av möten skulle vi ha och vilka skulle vara med på mötena och vem skulle bestämma vad? Arbetsbeskrivningar fanns inga, knappt ens muntliga ansvarsområden. Eftersom ingen egentligen visste vilket ansvarsområde man hade, så tröttnade folk och slutade, främst i de lägre befattningarna. Då det inte fanns några avtal, så gick folk på dan, vilket ytterligare ställde till det för alla andra. Växeln var obemannad och alla fick hjälpas åt att svara i telefon, samt göra en mängd arbetsuppgifter som inte alls hörde till ens område. Från början fick jag t ex själv vara vaktmästare och städa ur lokalerna innan eleverna skulle börja terminen, för det hade ingen annan tänkt på. I princip allting flöt, den ena visste inte vad den andre gjorde, och det var många gånger mer tur än skicklighet att vår verksamhet bedrevs på ett sätt så att den ens liknade en skola.
En perfekt kombination
Den del av lärarkåren som hörde mitt ansvarsområde var mellan 20 och 30 stycken, en samling seriösa musiker i pop-, rock- och jazzsvängen. De flesta av dessa hade inte ens 50% tjänst, utan kom in och gjorde sina specialämnen och jobbade i övrigt med annat i musikbranschen, eller undervisade på flera skolor. För de flesta av lärarna som frilansar som musiker är inkomsterna oregelbundna. Därför vill de kombinera frilansande med undervisning. (Här tål att påpekas att jag hade ju inte heller tagit jobb på skolan om mer av mitt musikarbete kommit igång...) En perfekt kombination för eleverna, aktiva musiker som är verksamma i branschen och som kan dela med sig av verkligheten i undervisningen. En perfekt kombination för lärarna också. Perfekt i alla avseenden, förutom att det följde vissa konsekvenser för skolans del.
Turnéer och gig dök nämligen upp mitt i terminerna, med kort varsel. Lärarna satte vick så fort någon roligare möjlighet uppstod, som kanske dessutom gick att tjäna mer pengar på. Och skolan kom förstås i andra hand. Konsekvensen blev otrygghet och svårigheter med kommunikation och information.
Eleverna tyckte att det var både bra och dåligt med mycket vikarier. Bra att få ny inspiration och att få ta del av en annan lärares kunskaper och erfarenheter, men dåligt för kontinuiteten, när det blivit avbrott i en tänkt linje i undervisningen. Vissa lärare såg eleverna ibland inte på en hel termin. Eller så kom de en lektion i oktober och en i december, resten var vikarier, ibland för en lägre period, ibland olika vecka för vecka. För skolans långsiktiga planering var det givetvis inget annat än en katastrof.
Framförhållning - min käpphäst...
När inte ens hälften av lärarna kommer när de blivit kallade för att vi ska ha möte och planera framtiden, hur gör man då? Det går inte heller att begära att lärare som kanske bara jobbar 25% ska delta i hur mycket lärarmöten och planeringsdagar som helst. Kontinuiteten går givetvis förlorad, struktur är bara att glömma och min käpphäst FRAMFÖRHÅLLNING ter sig rent av löjlig i sammanhanget.
Nåväl, tiden gick och jag jobbade på. Det blev allt bättre, även om det, i mitt tycke, gick alltför långsamt. Efter nästan 4 år i denna organisation orkade jag inte längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar