För att ta det från början

Lammen betar i sommarskymning.
Foto: Catrine Wikström

För att ta det hela från början, så får jag nog lov att medge att jag inte vet var början är. Ett litet barn som föds är ju inte stress-benäget annat än om det följt med generna möjligtvis, vilket jag i och för sig inte utesluter. I vilket fall tror jag att den största delen av ett stress-beteende är inlärd.

Uppfödd som äldst av 4 systrar på en gård på Gotland skulle man ju knappast kunna tänka sig en lugnare och mer idyllisk barndom. Men, både modern och fadern bär (såvitt jag med mina nyvunnakunskaper kan bedöma) spår av stressbeteende, vilket förstås gjorde att jag fick det med modersmjölken, då de var mina första förebilder.

Det första jag tänker på när jag tänker på mamma och hennes liv är att jag tycker att hon borde ha förtjänat något mer. Själv skulle hon nog inte alls säga att hon är missnöjd och det är ju tur. Hon är en mycket intelligent och varmhjärtad kvinna som vigt sitt liv åt sin man, sina 4 döttrar samt katter, hundar och lammungar i varierande mängder. Vad hade inte hon kunnat åstadkomma – i yrkeslivet – om hon prioriterat lite annorlunda och givit sig själv möjligheten? I sin ungdom hade hon redan tidigt prövat på flera olika arbetsområden. I 30-årsåldern träffade hon pappa då båda jobbade på Gotlandsbåtarna. Sedan lämnade hon allt för att bli hemmafru. Då hade hon träffat pappa sedan ett år och jag var på gång.

De flyttade till Gotland och tog över farmen efter farfar. Därefter gick det bara utför. I alla fall sett ur den feministiska synvinkel som jag inte kan låta bli att kika. Utan att ana vidden av det klampade hon gradvis men med snörrät och säker kurs rakt in i den klassiska kvinnofällan. Så som varande jordbrukar-hustru och hemmafru när vi var små har hon genom alla år skött "hotellet" där vi bott, fixat all markservice - inklusive lagad mat två gånger om dagen - och varit hemmets centrala punkt både känslomässigt och praktiskt. Så fort man eller barn stormade in och gapade efter uppmärksamhet av olika slag så släppte hon allt vad hon hade för händer och kom till vår undsättning, månde det vara stort eller smått.

På trappen med vovve Silva.

På äldre dar fick hon sömnstörningar och hon låg ofta och oroade sig på nätterna. Det var olika typer av problem, både sådana som man enkelt skulle kunna lösa och de som är omöjliga att göra något åt. Detta tärde givetvis på hälsan.

Vanan att göra något för sin egen skull var inte så tränad, men i sitt pensionärs-liv tog hon sig så småningom faktiskt tid att vila en stund varje dag. Som jag kan se det nu i efterhand tror jag att mamma gick in i väggen under en period då dödsfall och sjukdom i familjen gjorde att ansvar och beslut av olika praktisk karaktär vilade tungt på hennes axlar. Hon gick dock inte till läkare, utan försökte klara av det så gott det gick ändå. År 2004 fick hon diagnosen Alzheimers och hon bor nu på ett demensboende.

Pappa har arbetat på gården som fårfarmare under större delen av sitt liv. Som 15-åring ville han se något annat och fick jobb på sjön. Sedan följde några år till sjöss. Mamma och han träffades på Gotlandsbåtarna, där båda sommarjobbade. Tycke uppstod när hon smugglade ut öl bakvägen till de mycket törstiga besättningsmännen...

De flesta som kommit i riktig närkontakt med jordbrukarlivet vet att det kan vara hårda tag. Det är mycket som hänger över en jordbrukare, varav en del som man inte råder över, t ex vädret. Var det sol, ja då skulle höet in med fart. Regnade det för mycket blev det inte bra, och regnade det för lite så blev det inte heller bra. Dessutom jobbade pappa nästan alltid ensam vilket är krävande eftersom vissa arbeten är svåra att göra själv. Han kände sig säkert maktlös då han var tvungen att be om hjälp, något han oftast inte gjorde förrän det var för sent och han redan hunnit bli arg.

En räddningsaktion från farsans sida då jag och en kompis fastnat med bilen i

snödriva på vårkanten 2010. Då kom han med traktorn och drog upp oss och

skottade bort så vi kunde komma fram. Snäll farsa!

Filmare/spontanspeaker: Sissi Saller

Hans stresstålighet var inte särskilt välutvecklad, vilket ledde till att humöret var svårt att tygla. Inte för att han var på dåligt humör jämt och ständigt – tvärtom, i grund och botten är han en person med mycket gott hjärta och en stor portion humor - men jag visste aldrig var jag hade honom. Han hade säkert sina skäl och det var oftast inte oss han var arg på, vi råkade liksom bara stå i vägen och vara de enda som kunde lyssna när han behövde bli arg. Det kunde vara för att någon maskin gått sönder, för att det regnat i det torra höet, för att någon lammskalle varit bångstyrig eller för att vi gjorde "fel" när vi drev lam-men, (t ex inte tillräckligt fort - eller alldeles för fort). Det var oftast psykiskt påfrestande att vara behjälplig och jag gick periodvis och hoppades att hjälpen helst inte skulle behövas alls. Om man dock gjorde något rätt – vilket trots allt hände – så var man så duktig och fick beröm!

Troligen hade farsan det ganska trist som enda karl på en gård bland en massa tjejer med konstiga intressen. Det var som om nagellack, smink och hårspray alltid vann över jakt, traktorer, bilar och annat sånt där som det fanns gott om, men som vi andra inte var särskilt imponerade av. Det blev liksom ett ömsesidigt ointresse. Själv skulle han nog inte hålla med om att han är en stressad person, men såsom jag ser det finns det en stark koppling till stress. 

Kanske 1,5-2 år.

Själv säger farsan att humöret har blivit mycket lugnare efter den bypassoperation han gjorde på äldre dar.

Mina tre kära systrar tycker jag alla har drag av duktighetssyndrom (en term som jag kommer att förklara senare), men tendensen är klar, det verkar ta sig mindre allvarliga uttryck ju yngre de är.

Intressant är att notera att syndromet har tagit sig olika uttryck för oss och har etablerat sig på skilda huvudområden.

I skolan var jag oftast bland dom bästa i klassen och tyckte det var roligt att lära mig nya saker. Jag kom hem med bra betyg och närde förstås duktighetssyndromet genom att få uppskattning, bekräftelse och beröm i relation till prestationen. Uppmärksamheten kunde dock få lite tokiga proportioner – hade man 19 av 20 rätt på ett prov, så hamnade fokus på den där sista missade poängen.

Konkurrensen mellan oss systrar var också stor, men eftersom jag är äldst behövde jag åtminstone inte jämföra mig med någon. Efter några mellanår med ströjobb och lite pluggande utomlands började jag studera på högskola. Det blev en informationslinje, en linje som jag egentligen valde mest för att den verkade minst tråkig och för att den innehöll språk och skrivande som jag alltid gillat. Det jag egentligen allra helst ville var att bli sångerska. Men det sköt jag upp till senare tillfälle när jag skulle bo i Stockholm, eftersom där fanns de rätta skolorna för det. Kanske också för att jag inte hade tillräckligt med självförtroende och motivation som kunde ge tillräckligt starka drivkrafter. Jag hade heller inga förebilder i min omgivning och ingenstans att vända mig för att få uppbackning.

När jag flyttat till Stockholm och jobbat som informatör på en bank i ett år insåg jag att det - precis somjag befarat - var tråkigt. Det jag framförallt ogillade var när jag inte fick använda vilka ord jag ville i artiklarna jag skrev för personaltidningar och nyhetsblad. Sanningen skulle friseras och det är inte min stil. Jag sökte mig till reklambranschen och jobbade där i ett år med administrativa uppgifter. Sedan kunde jag inte stå emot längtan efter sången längre, utan sa upp mig och började plugga musik.

Våren 1989 träffade jag den kille som jag senare kom att gifta mig med, tillika den som jag refererade till i första inlägget. Mer om det kommer snaaart!