Kroppen säger NEJ

Under hösten -99 köpte jag och min ex-man ett hus på landet. En dröm om gräs och träd blev äntligen verklighet. Det var härligt, men också jobbigt. Resorna blev mycket längre och jag kunde inte jobba över lika mycket. Naturligtvis drev jag mig själv till att bli ännu snabbare och ännu effektivare. Höstterminen avancerade och på i stort sett varje ledig stund renoverade vi huset. Först två rum som skulle vara klara innan flytten i oktober, sen satte vi ca 90 meter häck och sen tog vi tag i vardagsrummet som skulle stå färdigt inför julmiddagen med släkten.
På skolan bestämde vi att för första gången skulle det bli en "riktig" julavslutning i kyrkan. Som det går ibland (eller oftast, faktiskt) så fungerade det dock inte riktigt enligt planen. Den ansvarige som skulle fixa grovgörat slutade abrupt. Ingen ersättare kom, så det blev till att välja på att lägga ner eller göra det själv. Jag och den andra studierektorn valde att försöka ro det iland i alla fall. Som grädde på moset förföljdes detta lilla projekt av ytterligare otur. En nyckelperson blev sjuk, vilket i ett redan alltför tight tidsschema gjorde att det blev ännu stressigare. Vi ordnade en alternativ lösning och julavslutningen blev förstås bra ändå till slut. Alla var nöjda och glada.

Riktigt alla var inte nöjda och glada. Själv var jag så nära kollaps som jag aldrig varit. Det var den 22 december. När personalens jullunch var slut var jag nära tårarna (då har det gått långt...) och kunde inte ens förmå mig att titta på allt arbete som låg kvar i högar på skrivbordet. Det var en hel del som skulle behöva åtgärdas inför vårterminens start innan jag kunde gå på jullov. Jag kände mig som ett UFO från en annan planet. Inte närvarande på något sätt. Domnade armar och ben, domnad hjärna. Slut, slut, slut. Det sa liksom bara stopp och jag kunde inte göra något alls. Någon liten del av hjärnan ville att jag skulle kasta mig på högarna, men kroppen sa NEJ. Med versaler. Jag lullade runt en stund och försökte prata lite med folk, men det gick inte heller. Till slut gick jag helt sonika hem. Så här i efterhand kan jag säga att det var här mitt lilla huvud träffade väggen. Men, jag såg det inte själv, än...

Hem till juljoxet

Ja, jag gick förstås hem, hem till julstädningen… Och förberedelser av maten som släkten skulle bjudas på. Dagen före julafton minns jag mig själv som en zombie som i dimma famlade runt och satte upp gardinstänger och gardiner i det - i grevens tid - precis nyrenoverade vardagsrummet. Tack vare ex-svägerska och plastsvägerska, blev det mat på bordet den dagen, som var dagen före julafton. Och lite julmat blev förberedd. Mannen var som vanligt vid den här tiden på turné. Han kom hem kl 4.30 på julaftonsmorgon efter att ha suttit fast med en taxi i en snödriva. Kul jul.

Över julen funderade jag ordentligt. Äntligen drabbades jag av den solklara insikten att NÅGONTING ÄR FEL. Så här kan det ju inte fortsätta. Det var väldigt nära att jag hade gått till doktorn redan under lovet, men på något outgrundligt sätt lyckades jag släpa mig tillbaks till skolstarten. Genast tog jag mig ett prat med rektor och använde mycket stora bokstäver när sa att jag MÅSTE ha avlastning. Äntligen lyssnade chefen och så småningom kom en resurs på 10%. Successivt under våren kunde jag börja lasta över en del arbete och ansvar på en annan människa.

Någonstans här började jag vänta. Jag väntade på att jag skulle bli glad igen, på att jag skulle känna energi och på att jag skulle tycka om jobbet igen. Jag väntade hela januari och februari.

Dags för omorganisation

En större omorganisation av utbildningen (att göra om den från 1-årig till 2-årig) var i görningen, vilken jag bävade inför. Det kändes helt orealistiskt att hinna med det också, dessutom att få det klart redan till hösten, vilket var planen. Ur denna förtvivlan föddes insikten att jag behövde komma ifrån mina ordinarie arbetsuppgifter och få göra något annat, åtminstone delvis. Kanske skulle några nya utmaningar och lite nya oskrivna blad göra så att jag fick en omstart. Det skulle kunna trolla fram lite lust och energi, tänkte jag. Jag hade faktiskt redan här lärt mig lite av mitt "överambitionsmisstag". Min tanke var nämligen att om jag kunde få göra något annat inom företaget så skulle jag kunna ta det lite lugnare, sänka tempot, effektiviteten och ambitionen och försöka ha det lite trevligt på jobbet istället för den andra sörjan jag hade trampat ner mig i. Bra plan, men tyvärr ogenomförbar, visade det sig.

Det var dags för utvecklingssamtal och jag avsåg att prata med chefen om mina planer. Innan utvecklingssamtalet hade jag tagit kontakt med facket, så att jag skulle få stöd. Själv skulle jag aldrig ha orkat. Varken att ställa några krav, eller att påstå att jag var värd en bättre lön. Eftersom jag enbart kände mig trött, tråkig och gnällig nu för tiden, så tänkte jag förstås också att jag nog inte alls var värd någon högre lön. Var fanns min forna kapacitet? Min lust och arbetsglädje? Som bortblåst. Självförtroendet slafsade omkring på botten. Inget guldläge i förhandlingssammanhang precis...

Dagen kom och på utvecklingssamtalet berättade jag som det var. Att jag var mycket trött efter en intensiv höst (vid löneförhandling går det inte alltid att säga hela sanningen) och skulle vilja byta arbetsuppgifter. Att jag var trött på allt rutingöra och behövde lite nya stimuli. Jag lade fram några förslag på områden inom skolan som jag ansåg behövde resurser. Något av det jag kunde tänka mig att arbeta med var personalfrågor (fanns ingen som skötte dessa), information/PR (låg på andra ägarens bord, men han hade en hel del andra projekt också, inklusive diskbråck), projektledning (t ex förbereda förut nämnda omorganisationen av utbildningen från 1 till 2-årig).

Den sista var den plan som kanske var mest realistisk, eftersom beslutet att det skulle ske redan fattats. Men, för att jag skulle få komma loss och göra något annat krävdes förstås att någon annan kom in och gjorde - åtminstone delar av - mitt jobb. Här sprack det. Fanns inga pengar, trots att jag kunde tänka mig att gå ner något i tid. Det var tvärnobben. Jag blev väldigt besviken. Hoppet tynade långsamt bort och när jag kom ut från mötet kunde jag knappt fatta det själv. Vad hade jag egentligen gått med på? Det blev ju inte alls som jag ville. Inte lönen heller. Hur var det möjligt att det kunde gå så snett? Jag orkade knappt förstå innebörden av det "vi" hade bestämt på utvecklingssamtalet. Nämligen att: min ordinarie tjänst med ordinarie innehåll kvarstod, plus att jag, inom ramen för den också skulle omorganisera utbildningen till att bli 2-årig.

Vad göra nu?

Tänk att bli så fullständigt överkörd och missförstådd. Här var det faktiskt jag som själv försökte dra ner på tempot, men chefen förstod inte att det var en nödåtgärd för att jag inte orkade mer. Om det bara hade funnits en personalfunktion att vända sig till. Men företaget hade ingen sådan. Och inte heller några kunskaper om hur man tar hand om sin personal, uppenbarligen. Jag tappade modet fullständigt. Vad skulle jag göra? Vänta på att något radikalt skulle hända så att resurser kunde frigöras? Söka nytt jobb? Ja, det hade väl varit det smartaste med facit i hand, vilket också facket rekommenderade då jag inte var nöjd med uppgörelsen. Facket menade också att i och med att jag själv kunde bestämma antalet övertidstimmar så gick det ju att reglera arbetsbördan. Sant, sant. Det som tyvärr ännu inte gick att reglera var min ambitionsnivå.

Jag fortsätter vänta

Sedan fortsatte jag vänta på att jag skulle börja må bättre. Jag hade fått ytterligare lite mer resurser så att utbildningen som helhet nu förfogade över en 100%-ig studierektorstjänst, där jag fortfarande arbetade 80%. Jag väntade på att ork, energi, arbetsglädje och lust skulle återkomma. Jag väntade mars, april. Maj kändes något bättre. Under våren räckte min energi nätt och jämt precis till att jobba, men inte något mer. Jag la ner mitt band, slutade rida, skrev inga låtar, drog mig undan socialt och orkade inte träffa mina kompisar. För jag orkade inte ens göra sånt som är kul. Jag släpade mig ut ur huset mellan 7 och 8 på morgonen, avancerade till jobbet med cykel, buss, T-bana och gång och var framme ca kl 9, jobbade till halv två ungefär, satte maten i mikron på 7 min och gick tillbaks och jobbade ca en kvart, åt den lagom ljumma maten på högst 3 minuter och pratade lite med någon kollega eller läste tidningen på min lunchrast som jag hade bestämt skulle vara en kvart. Detta för att jag inte skulle behöva gå senare än 17.15 så jag skulle kunna vara hemma runt 19.00. Vilka dagar! Men, det är så många stor-Stockholmspendlare har det.

När veckorna gick och jag inte verkade återfå min arbetslust eller energi ens för privata intressen och hobbies, så började jag fundera på vad jag skulle göra åt situationen. Eftersom det här verkar ta längre tid än jag från början trott, tänkte jag, så bör jag nog inte sommarjobba i år. Det hade jag gjort de senaste 3 åren. Sju TV-program och lika många veckor av sommaren gick åt till Allsång på Skansen. Ett väldigt roligt sommarjobb att köra åt Lasse Berghagen och hans gästartister och sjunga allsånger så det skallrade i apburarna. Men i det här läget fanns inte orken, fast att jag gärna ville, utan jag kände att jag var tvungen att tacka nej, så att jag fick vila. Inte prestera, inte passa tider, inte flänga runt. Bara vila, inte ha något planerat. Jag tog ut mina drygt 100 övertidstimmar (brukade ha ca 200 övertidstimmar/år inarbetade under aug/sept och april/maj) och i stort sett all semester på ett bräde och kunde därmed vara ledig i hela 9 veckor (nästan som ett lärarsommarlov). Sommaren förflöt och jag kände mig bättre, men långt ifrån som vanligt. Hela sommaren tänkte jag på skolstarten som kom allt närmare. Jag kunde inte koppla av annat än stundvis. En dov underström av oro präglade det mesta av min tillvaro den sommaren.