En man dyker upp!

Under denna period har jag flyttat till Stockholm sedan ungefär 2 år och hunnit avverka banken och börjat jobba på en reklambyrå. Under den perioden träffar jag min ex-man, som jag senare skiljde mig från. Han var då 19 år och jag var 25, på god väg mot 26. Jag hade i början inga planer på att ingå ett förhållande med en så ung kille. Snart kom jag dock på andra tankar och vi flyttade ihop efter några månader.

Gotländska cikorior. Foto: Anne Thorsell

Han imponerade stort genom att på vårt första möte dels hitta den krångliga adressen på söder i Stockholm, dels komma i tid och framförallt - ha cyklat dit, en liten tur på 3,5 mil. Förresten, den avgörande faktorn var nog att han klarade "testet", vilket gick ut på att hålla sig cool, vara trevlig, lugn och trygg i sig själv, trots att han blev rätt hårt ansatt av mitt och min jämnåriga kompis tuffa stil.

För mig okänd blomma. Foto: Anne Thorsell

Dessutom var han trots sina unga år redan då en skicklig pianist. Säg, vad kan man mer begära? Så här i efterhand har jag läst mig till att människor som själva inte har förmåga och kraft att göra verklighet av sina konstnärliga drömmar ofta söker sig till äkta hälfter som besitter just denna kraft och förmåga som dom själva saknar. 

Foto: Sissi Saller

Efter några års musikpluggande (och extraknäck på helgerna, förstås) skulle det ha varit trevligt att få komma ut på arbetsmarknaden i den fantastiska musikbranschen. Marknaden visade sig dock vara svårare att äntra än jag hade föreställt mig. Eller, framförallt krävdes det mer mod, envishet och uthållighet än jag hade förmåga att uppbåda. Jag sjöng lite här och där, körade bakom några svenska artister, skrev lite musik, gjorde några halvtappra försök att anordna några konserter och att hålla igång ett band, marknadsförde mig mycket tafatt och kände att jag nog egentligen inte alls hade det som krävdes för att kunna överleva i den tuffa musikbranschen. Framförallt hade jag inte tron på mig själv.

Backtimjan. Foto: Anne Thorsell

När jag ser tillbaka på det idag förstår jag att det var dömt att misslyckas. Inte egentligen för att jag inte var tillräckligt bra, utan framförallt därför att min självbild var urusel, mina målbilder obefintliga och mina attityder och känslor inför mig själv alltför negativa. Det hela kan med facit i hand beskrivas som en ständig jakt på bekräftelse och godkännande från andra. Och till förmån för detta kom det allra viktigaste helt i skymundan; nämligen att hålla på för att det är KUL, (oavsett vad som händer eller hur långt man når), att NJUTA av att sjunga och INTE BRY SIG så mycket om vad andra tycker, att vara en kreativ KONSTNÄR och våga EXPERIMENTERA. För mig var sången alltid mer förknippad med känslor av rädsla och otillräcklighet än av njutning.

Såklart att inte det blev roligt...

För att ta det från början

Lammen betar i sommarskymning.
Foto: Catrine Wikström

För att ta det hela från början, så får jag nog lov att medge att jag inte vet var början är. Ett litet barn som föds är ju inte stress-benäget annat än om det följt med generna möjligtvis, vilket jag i och för sig inte utesluter. I vilket fall tror jag att den största delen av ett stress-beteende är inlärd.

Uppfödd som äldst av 4 systrar på en gård på Gotland skulle man ju knappast kunna tänka sig en lugnare och mer idyllisk barndom. Men, både modern och fadern bär (såvitt jag med mina nyvunnakunskaper kan bedöma) spår av stressbeteende, vilket förstås gjorde att jag fick det med modersmjölken, då de var mina första förebilder.

Det första jag tänker på när jag tänker på mamma och hennes liv är att jag tycker att hon borde ha förtjänat något mer. Själv skulle hon nog inte alls säga att hon är missnöjd och det är ju tur. Hon är en mycket intelligent och varmhjärtad kvinna som vigt sitt liv åt sin man, sina 4 döttrar samt katter, hundar och lammungar i varierande mängder. Vad hade inte hon kunnat åstadkomma – i yrkeslivet – om hon prioriterat lite annorlunda och givit sig själv möjligheten? I sin ungdom hade hon redan tidigt prövat på flera olika arbetsområden. I 30-årsåldern träffade hon pappa då båda jobbade på Gotlandsbåtarna. Sedan lämnade hon allt för att bli hemmafru. Då hade hon träffat pappa sedan ett år och jag var på gång.

De flyttade till Gotland och tog över farmen efter farfar. Därefter gick det bara utför. I alla fall sett ur den feministiska synvinkel som jag inte kan låta bli att kika. Utan att ana vidden av det klampade hon gradvis men med snörrät och säker kurs rakt in i den klassiska kvinnofällan. Så som varande jordbrukar-hustru och hemmafru när vi var små har hon genom alla år skött "hotellet" där vi bott, fixat all markservice - inklusive lagad mat två gånger om dagen - och varit hemmets centrala punkt både känslomässigt och praktiskt. Så fort man eller barn stormade in och gapade efter uppmärksamhet av olika slag så släppte hon allt vad hon hade för händer och kom till vår undsättning, månde det vara stort eller smått.

På trappen med vovve Silva.

På äldre dar fick hon sömnstörningar och hon låg ofta och oroade sig på nätterna. Det var olika typer av problem, både sådana som man enkelt skulle kunna lösa och de som är omöjliga att göra något åt. Detta tärde givetvis på hälsan.

Vanan att göra något för sin egen skull var inte så tränad, men i sitt pensionärs-liv tog hon sig så småningom faktiskt tid att vila en stund varje dag. Som jag kan se det nu i efterhand tror jag att mamma gick in i väggen under en period då dödsfall och sjukdom i familjen gjorde att ansvar och beslut av olika praktisk karaktär vilade tungt på hennes axlar. Hon gick dock inte till läkare, utan försökte klara av det så gott det gick ändå. År 2004 fick hon diagnosen Alzheimers och hon bor nu på ett demensboende.

Pappa har arbetat på gården som fårfarmare under större delen av sitt liv. Som 15-åring ville han se något annat och fick jobb på sjön. Sedan följde några år till sjöss. Mamma och han träffades på Gotlandsbåtarna, där båda sommarjobbade. Tycke uppstod när hon smugglade ut öl bakvägen till de mycket törstiga besättningsmännen...

De flesta som kommit i riktig närkontakt med jordbrukarlivet vet att det kan vara hårda tag. Det är mycket som hänger över en jordbrukare, varav en del som man inte råder över, t ex vädret. Var det sol, ja då skulle höet in med fart. Regnade det för mycket blev det inte bra, och regnade det för lite så blev det inte heller bra. Dessutom jobbade pappa nästan alltid ensam vilket är krävande eftersom vissa arbeten är svåra att göra själv. Han kände sig säkert maktlös då han var tvungen att be om hjälp, något han oftast inte gjorde förrän det var för sent och han redan hunnit bli arg.

En räddningsaktion från farsans sida då jag och en kompis fastnat med bilen i

snödriva på vårkanten 2010. Då kom han med traktorn och drog upp oss och

skottade bort så vi kunde komma fram. Snäll farsa!

Filmare/spontanspeaker: Sissi Saller

Hans stresstålighet var inte särskilt välutvecklad, vilket ledde till att humöret var svårt att tygla. Inte för att han var på dåligt humör jämt och ständigt – tvärtom, i grund och botten är han en person med mycket gott hjärta och en stor portion humor - men jag visste aldrig var jag hade honom. Han hade säkert sina skäl och det var oftast inte oss han var arg på, vi råkade liksom bara stå i vägen och vara de enda som kunde lyssna när han behövde bli arg. Det kunde vara för att någon maskin gått sönder, för att det regnat i det torra höet, för att någon lammskalle varit bångstyrig eller för att vi gjorde "fel" när vi drev lam-men, (t ex inte tillräckligt fort - eller alldeles för fort). Det var oftast psykiskt påfrestande att vara behjälplig och jag gick periodvis och hoppades att hjälpen helst inte skulle behövas alls. Om man dock gjorde något rätt – vilket trots allt hände – så var man så duktig och fick beröm!

Troligen hade farsan det ganska trist som enda karl på en gård bland en massa tjejer med konstiga intressen. Det var som om nagellack, smink och hårspray alltid vann över jakt, traktorer, bilar och annat sånt där som det fanns gott om, men som vi andra inte var särskilt imponerade av. Det blev liksom ett ömsesidigt ointresse. Själv skulle han nog inte hålla med om att han är en stressad person, men såsom jag ser det finns det en stark koppling till stress. 

Kanske 1,5-2 år.

Själv säger farsan att humöret har blivit mycket lugnare efter den bypassoperation han gjorde på äldre dar.

Mina tre kära systrar tycker jag alla har drag av duktighetssyndrom (en term som jag kommer att förklara senare), men tendensen är klar, det verkar ta sig mindre allvarliga uttryck ju yngre de är.

Intressant är att notera att syndromet har tagit sig olika uttryck för oss och har etablerat sig på skilda huvudområden.

I skolan var jag oftast bland dom bästa i klassen och tyckte det var roligt att lära mig nya saker. Jag kom hem med bra betyg och närde förstås duktighetssyndromet genom att få uppskattning, bekräftelse och beröm i relation till prestationen. Uppmärksamheten kunde dock få lite tokiga proportioner – hade man 19 av 20 rätt på ett prov, så hamnade fokus på den där sista missade poängen.

Konkurrensen mellan oss systrar var också stor, men eftersom jag är äldst behövde jag åtminstone inte jämföra mig med någon. Efter några mellanår med ströjobb och lite pluggande utomlands började jag studera på högskola. Det blev en informationslinje, en linje som jag egentligen valde mest för att den verkade minst tråkig och för att den innehöll språk och skrivande som jag alltid gillat. Det jag egentligen allra helst ville var att bli sångerska. Men det sköt jag upp till senare tillfälle när jag skulle bo i Stockholm, eftersom där fanns de rätta skolorna för det. Kanske också för att jag inte hade tillräckligt med självförtroende och motivation som kunde ge tillräckligt starka drivkrafter. Jag hade heller inga förebilder i min omgivning och ingenstans att vända mig för att få uppbackning.

När jag flyttat till Stockholm och jobbat som informatör på en bank i ett år insåg jag att det - precis somjag befarat - var tråkigt. Det jag framförallt ogillade var när jag inte fick använda vilka ord jag ville i artiklarna jag skrev för personaltidningar och nyhetsblad. Sanningen skulle friseras och det är inte min stil. Jag sökte mig till reklambranschen och jobbade där i ett år med administrativa uppgifter. Sedan kunde jag inte stå emot längtan efter sången längre, utan sa upp mig och började plugga musik.

Våren 1989 träffade jag den kille som jag senare kom att gifta mig med, tillika den som jag refererade till i första inlägget. Mer om det kommer snaaart!

Förord



Som ett fruset slånbär.
Foto: Anne Thorsell

Den här skriften vill jag tillägna alla dem som lider av stress och utmattningssyndrom i en eller annan form, som är sjukskrivna utan att få relevant hjälp samt till dem som fortfarande är igång på jobbet, men känner att de ligger på gränsen. Tyvärr är de idag väldigt många eftersom kunskaperna om fenomenet fortfarande är skrämmande usla, ofta även bland de läkare som får på sin lott att försöka bota oss. Min förhoppning är att dessa rader ska ge några av de insikter jag själv har lyckats tillgodogöra mig, främst genom mitt deltagande i ett forskningsprojekt på Karolinska Institutets Stressmottagning. De kunskaper jag fått av de kunniga stressforskare, alternativa kroppsterapeuter, psykologer och beteendevetare som Stressmottagningen använt sig av har varit oerhört värdefulla och jag kommer att ha nytta av dem resten av mitt liv.

Vart ska det bära hän?
Foto: Sissi Saller

Mitt första syfte med att skriva är att jag har behövt sätta ord på den process som pågått. Det har känts läkande att kunna få ner tankarna på papper, strukturera upp det hela och försöka förstå vad det är som hänt och varför. Som ett sätt att kartlägga mig själv och därigenom kunna se bilden lite klarare och med en smula distans. Att skriva har varit helande och det har befrämjat min kreativitet. Mitt andra syfte är att låta folk få ta del av en resa mot tillfrisknande. Det har varit en mycket större, mer ofantlig process än jag någonsin kunde ana när jag blev sjukskriven med diagnosen ”utbrändhet” den 16 oktober år 2000. Det skulle lika gärna ha kunnat stå ”utmattnings-depression”, ”hjärnstress” eller ”stressrelaterad utmattning” eller något liknande på själva läkarintyget. Att det blev just som det blev berodde på att den AT-läkare som först tog hand om mig inte visste vad vederbörande skulle skriva. Detta tillstånd, som – oavsett vad man väljer att kalla det – på många sätt är höljt i dunkel för det stora flertalet, trots att det är en sjukdom som vi läser om och hör talas om rätt ofta. Själva namnen känner alla till, men relativt få vet vad det verkligen innebär, hur det känns och vilka symptomen är.

De stressrelaterade sjukdomarna har flera olika grader av tillståndet. Om jag hade varit en av de värst drabbade, dvs om sjukdomförloppet hunnit gå längre innan jag blev sjukskriven och fick hjälp, hade jag nog inte kunnat skriva detta. I alla fall inte under tiden. Det har jag kunnat göra tack vare att jag relativt tidigt förstod att något var fel, dock inte vad. Jag hade fortfarande en hel del mentala resurser i behåll. Jag hamnade inte på sjukhus för att jag hade glömt att äta, jag hittade hela tiden hem och jag kollapsade inte i den meningen att jag akut behövde uppsöka en psykiatrisk klinik.

Inte dom gladaste av tankar...
Foto: Sissi Saller

En del människor ifrågasätter gärna anledningen till sjukskrivningar av stressrelaterade åkommor. De tror kanske att det som inte syns utanpå, inte finns. Men, alla kvinnor och män som delar erfarenheter av stressrelaterade sjukdomar med mig, vet. Vi vet att något är fruktansvärt fel, men vi vet inte vad, eller hur det har uppkommit. Varför det har blivit så. Vi lider av något som ingen förstår och som ingen frisk person har möjlighet att begripa innebörden av oavsett hur mycket man försöker förklara. Själv begriper man inte heller. Dessutom vet vi att den hjälp som finns är svår att hitta och kostar pengar. Man kan säga att det är svårt att hitta bot. Och hjälpen finns definitivt inte på några breda fronter. För alla som går sjukskrivna och väntar på hjälp – som kanske kommer – är den denna situation ibland ett bottenlöst hål av frustration över att man inte förstår sig själv och sina reaktioner. Vi är alla smarta och kloka, kanske högpresterande och med ansvarsfulla befattningar, kanske inte, men i vilket fall vana att lösa problem av olika karaktär. Men det här har övergått våra förstånd. Annars hade vi inte hamnat här. Det här är en gåta vars lösning vi inte klarar själva. Vi behöver hjälp.

Tack vare lite tur har jag haft den stora förmånen att få professionell vägledning av de främsta stressforskarna i landet. Vi är 80 stycken personer som medverkat i ett forskningsprojekt. Många andra stressjuka i Sverige har inte haft sån tur. Det finns en del skrivet i ämnet, men inte så mycket av någon som själv har varit drabbad. Så jag tänkte bidra lite.

Jag har rymt från F-kassan...

Vår på Gotland 2010.
Foto: Anne Thorsell

”Det är en vanlig dag, men ändå inte. Vi är i slutet av april -01. Jag sitter i en lägenhet i Köpenhamn och har rymt hemifrån, från F-kassan. Jag har åkt iväg utan att fylla i blanketten där man vördnadsfullt anhåller om att få ta med sig sjukpenningen utomlands. Om man är sjukskriven måste man nämligen i förväg få en ansökan godkänd för att få åka. Men Danmark är ju nästan inte utomlands, tänker jag. Två gånger tidigare har jag gjort bort mig i denna fråga och varit väldigt nära att behöva betala tillbaka sjukpenningen p g a att jag inte visste. Den här gången är det dock fråga om ren olydnad. Efter två utlandsresor under min förhållandevis korta sjukskrivnings-period (som i dagarna tangerar halvårsstrecket), så ville jag hellre chansa och bara rymma lite. Risken för upptäckt är inte så stor, resonerar jag. Denna resa var nämligen ett tillfälle att få lite gratis miljöombyte. Min man, som är musiker, skulle ner och spela och jag kunde bara hänga med, alldeles gratis...  

Jag har länge tänkt berätta min historia som en bland många drabbade av utbrändhet, utmattningsdepression, hjärnstress eller vad man nu vill kalla det. Så nu när jag är i Köpenhamn och inte kan göra så stora åthävor p g a en förkylning som kom krypande på mig redan i bilen ner – liksom en i förväg planerad och ljuvlig hämnd på mitt självsvåldiga handlande – så  fick jag för mig att ingången skulle kunna vara här!

Har just avnjutit en måltid bestående av danska frikadeller, färsk spenatpasta, brynt vitlök, plocksallad, tomat och paprika. (All mat är godare i Danmark, hur är det möjligt? Det smakar liksom äkta, hemlagat på nåt vis.) Denna spis har min snälle man handlat åt mig i morse så att jag skulle kunna stanna inne hela dagen och ÅTERHÄMTA mig. Det är precis när jag ska kasta mig på frikadellerna (har fortfarande inte lärt mig äta långsamt, vilket är en av mina många svåra läxor såsom underkastad ett rehabiliteringsprogram för stressade typer) som jag får idén om att börja boken nu, idag.  

Jag tvekar och hittar på några bortförklaringar. Det är nog för jobbigt. De formuleringar som kom upp i mitt huvud kan jag skriva ner någon annan gång. Vis av erfarenhet hejdar jag mig. Formuleringar som jag ska komma ihåg till senare har en tendens att inte dyka upp igen. Idén kanske, men inte den exakta formuleringen. Bäst jag börjar snarast. Om jag får igång datorn vill säga, den är ju dansk. Ödet får avgöra.  

Nej, nu känner jag att det börjar dra iväg. Det finns så mycket att berätta! Ska ta en paus medan skrivandet fortfarande ger energi. Eller gå och göra något annat - en form av aktiv avkoppling. Men sen, ska vi ta det hela från början...”