Hopplösheten gör entré...

Egentligen hade jag känt det redan tidigt, ungefär en månad efter att jag börjat. Men intuitionen valde jag att inte lita på. Den här lilla orossignalen i magen som sa att det här är en kaotisk arbetsplats. Utan styrning, struktur och fast grund. Jag hade ju andra arbetsplatser att jämföra med. Där man fick ett anställningsbevis. Där det fanns regler för tjänstledighet och semester, där det fanns företagshälsovård och där personalvård inte blott var en hägring, det fanns rutiner för möten, man fick en arbetsbeskrivning, där det fanns tydliga vägar för regelbunden information och där besluten inte fattades i korridoren. Företag där ja betyder ja och nej betyder nej.

Den här arbetsplatsen hade ingen ordning alls. Men, det var en arbetsplats med väldigt trevliga människor! Kreativa, flexibla och härligt spontana människor som i stort sett alla omgav sig med en aura av att "nu jäklar hugger vi i och gör nåt bra av det här". Jag var inte sen att haka på. 

Uppbyggnaden av utbildningens administration och organisation var ett turbulent skede som krävde stora insatser av energi och arbetstimmar. Våren -98 hade jag en diskussion med mig själv angående om jag skulle söka något annat eller stanna. På de flesta andra arbeten jag haft hade jag inte kunnat uppbringa tålamod att stanna mer än 1-1,5 år. Därför tänkte jag att den här gången skulle jag försöka pröva en annan taktik. Tänk om man skulle få skörda lite frukt i form av flyt och olja i maskineriet om man stannade kvar och såg sina idéer och beslut ta form? Tänk om detta första år bara varit en ovanligt fet insats som på något vis skulle kunna förränta sig som en fond på 80-talet i form av lite arbetsro i lugnare former? Jag ville pröva, så jag bestämde mig därför för att satsa och gick upp till 80%. Det var fortfarande väldigt stressigt, men helt klart bättre än 60%. Om jag ville göra ett BRA jobb, så såg jag inga alternativ.

Det förväntade lugnet
Sen rullade det på. Rutiner och beslut genomfördes och långsamt blev det mer ordning och stabilitet. Undan för undan lyckades jag också delegera ut en del av det som en studierektor inte ska göra till andra funktioner. Under höstterminen -99 hade det mesta fått lite stadga och jag började längta efter att det förväntade lugnet skulle infinna sig. Det gjorde det dock inte.
Utbildningen organiserades om och vi hittade dessutom ständigt på nya och förbättrande projekt och ambitionerna höjdes ytterligare. Ibland var dessa idéer mina, ibland kom de från högre ort och ibland var det lärarna själva som föreslog förbättringar och små eller stora produktutvecklingsprojekt. Mitt i alltihop satt jag och kände att jag så gärna ville genomföra alla förslag och idéer. Men det var inte särskilt realistiskt med tanke på hur pressat mitt dagliga schema redan var. Bara rutingöra och administrativa "måstetråkigheter" tog ca en tredjedel av min tid. Därtill kom en tredjedel mötestid (inkl för- och efterarbete) och på sista tredjedelen var det alltid något specialprojekt som skulle göras, vilka avlöste varandra allteftersom läsåret fortskred. Det kunde vara sammanställning av frånvarorapporter, brutet schema med t ex en föreläsningsvecka, eller några veckors inspelning i studio, specialarbeten, diplom, utvärdering mm.
Visst fanns viljan, speciellt i början, men t o m för en tidseffektivist som mig så var det helt enkelt inte möjligt att tillgodose alla behov eller önskemål, inte heller mina egna. Varje ny idé om förändring innebar att den förgrenade sig till andra områden i ett flertal led som därmed också behövde justeras. Tiden räckte helt enkelt inte till. Inte orken eller viljan heller för den delen. Den liksom dog ut i samma takt som hopplösheten gjorde entré. Jag försökte prata med chefen om att jag behövde en assistent. Men det var inte ekonomiskt möjligt, eller prioriterades inte.

Pudelns kärna
En sak har slagit mig. Att min ambitionsnivå på jobbet varit för hög kan jag med lätthet se såhär i efterskott. T o m chefen, som själv jobbade hur mycket som helst, sa till mig att dra ner på tempot och undrade om det inte fanns något som jag kunde "göra lite mer slarvigt". Med facit i hand, visst fanns det det. Speciellt eftersom chefen själv, tillika VD och en av tre ägare, verkligen slet och ändå inte lyckades göra sitt jobb särskilt bra. Det var hans företag, inte mitt. Varför skulle jag ha en ambitionsnivå som var större än hans? Det är inte min huvudvärk om skolan får dåligt rykte. Varför oroade JAG mig, när inte ens ägaren gjorde det? Men, så var det. Jag ville göra allt så jäkla bra, optimalt, 100%.

Foto: Sissi Saller

Helt klart stod min ambitionsnivå inte i relation till varken realiteten eller förväntan. Ändå hade jag sänkt den med 50% efter första året och sen med ytterligare 50%... Men, nånstans ville jag inte bli som chefen heller. Till synes bekymmersfri (alltid glad och på gott humör) praktiserande han låt-gå-attityden i dess allra fluffigaste former. Det trimmar inte en organisation. I och för sig är inte effektivitet något självändamål, men för mig var det med en stor känsla av maktlöshet som jag satt och såg på när saker inte blev bra gjorda, som med förhållandevis små medel skulle ha kunnat gå att göra riktigt bra. Men det här är väl pudelns kärna. Om inte folket vill ha effektivitet och proffsighet, varför ska jag då försöka ge dom det?

Och mina krav på mig själv var verkligen alldeles för stora. Och även kraven på mina medarbetare. Och kanske rent av på chefen också...