En man dyker upp!

Under denna period har jag flyttat till Stockholm sedan ungefär 2 år och hunnit avverka banken och börjat jobba på en reklambyrå. Under den perioden träffar jag min ex-man, som jag senare skiljde mig från. Han var då 19 år och jag var 25, på god väg mot 26. Jag hade i början inga planer på att ingå ett förhållande med en så ung kille. Snart kom jag dock på andra tankar och vi flyttade ihop efter några månader.

Gotländska cikorior. Foto: Anne Thorsell

Han imponerade stort genom att på vårt första möte dels hitta den krångliga adressen på söder i Stockholm, dels komma i tid och framförallt - ha cyklat dit, en liten tur på 3,5 mil. Förresten, den avgörande faktorn var nog att han klarade "testet", vilket gick ut på att hålla sig cool, vara trevlig, lugn och trygg i sig själv, trots att han blev rätt hårt ansatt av mitt och min jämnåriga kompis tuffa stil.

För mig okänd blomma. Foto: Anne Thorsell

Dessutom var han trots sina unga år redan då en skicklig pianist. Säg, vad kan man mer begära? Så här i efterhand har jag läst mig till att människor som själva inte har förmåga och kraft att göra verklighet av sina konstnärliga drömmar ofta söker sig till äkta hälfter som besitter just denna kraft och förmåga som dom själva saknar. 

Foto: Sissi Saller

Efter några års musikpluggande (och extraknäck på helgerna, förstås) skulle det ha varit trevligt att få komma ut på arbetsmarknaden i den fantastiska musikbranschen. Marknaden visade sig dock vara svårare att äntra än jag hade föreställt mig. Eller, framförallt krävdes det mer mod, envishet och uthållighet än jag hade förmåga att uppbåda. Jag sjöng lite här och där, körade bakom några svenska artister, skrev lite musik, gjorde några halvtappra försök att anordna några konserter och att hålla igång ett band, marknadsförde mig mycket tafatt och kände att jag nog egentligen inte alls hade det som krävdes för att kunna överleva i den tuffa musikbranschen. Framförallt hade jag inte tron på mig själv.

Backtimjan. Foto: Anne Thorsell

När jag ser tillbaka på det idag förstår jag att det var dömt att misslyckas. Inte egentligen för att jag inte var tillräckligt bra, utan framförallt därför att min självbild var urusel, mina målbilder obefintliga och mina attityder och känslor inför mig själv alltför negativa. Det hela kan med facit i hand beskrivas som en ständig jakt på bekräftelse och godkännande från andra. Och till förmån för detta kom det allra viktigaste helt i skymundan; nämligen att hålla på för att det är KUL, (oavsett vad som händer eller hur långt man når), att NJUTA av att sjunga och INTE BRY SIG så mycket om vad andra tycker, att vara en kreativ KONSTNÄR och våga EXPERIMENTERA. För mig var sången alltid mer förknippad med känslor av rädsla och otillräcklighet än av njutning.

Såklart att inte det blev roligt...